Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Modern - 9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Ahja, det har sina stora behag och sina stora obehag.
I )et värsta af allt är, att ju längre man kommer på banan,
desto tömigare blir vägen, och desto svårare förefaller det
en.
1 början tycker man att allting är bara lek; men man
har inte gått särdeles långt förr än man märker, att det
är det allra djupaste allvar.“
“Kors, så har jag aldrig föreställt mig det!“ utropade
Agnes, “jag trodde att det var som på
sällskapsspektak-lerna, ojag.“
“Ahja, det är många som anse det så också!“ svarade
jag, “om till fromma för konsten, ska’ vi lemna derhän.
Det värsta af allt är, när direktörerna sjelfva anse sig
arrangera sällskapsspektakler — och jag känner sådana.“
“Hör, säg mig,“ utropade Agnes, “en teaterdirektör
måste vara en utmärkt kunnig och bildad
man ? Är det
inte alldeles nödvändigt, det?“
“Jo, nog borde det vara så,“ svarade jag skrattande,
“men inte är det så alltid. Nu för tiden brukar man
mer-ändels ge sig till teaterdirektör, när man inte duger till
något annat, och i samma ögonblick som man är det, så
duger man till allt. Men nu får jag lof att gå till teatern,
vi ha repetition till första spektaklet i morgon, och
kommer inte jag, så går det på tok med alltsammans.“
“Gudbevars!
Ar ni en så vigtig person?“ frågade lilla
Agnes med något spotsk ton.
“Ja, för morgondagen är jag den vigtigaste personen
vid hela truppen, ty jag är sufflör!“ svarade jag, i det jag
steg upp för att gå.
“Glöm inte bort oss!“ sade Agnes förnämt, i det hon
räckte mig fingerspetsarne af högra handen.
“Kom när som helst; ni är alltid välkommen!“ sade
Emelie, som hittills sutit tyst, och som nu räckte mig begge
sina händer och tryckte mina med värme. “Det är så kärt
att
iå se
en barndomsbekant, och vi ha så mycket
gammalt och nytt att språka om. 1 morgon är det onsdag,
och jag är då ledig på eftermiddagen; vi dricka då kaffe
i trädgården, och barndomsvännen är bjuden. Ni
kommer ju?“
“Om jag kommer?“ utbrast jag, förtjust öfver
bjudningen. “Kan Emelie fråga det?“
“Det var rätt,“ sade hon småleenda, “Emelie! ¡Så skulle
det vara! Det påminner mig om det gamla.“ Och
dermed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
