- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / I. /
366

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Modern - 10.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

du, all ceremoni hade försvunnit inför det elände, som vi
hade framför oss.

“Gå nu,“ hviskade Emelie på nytt. “När hon vaknar
upp igen, så är hon alldeles stilla och minns ingenting af
livad hon nyss sagt.

“Men, jag är så rädd att lemna dig allena här med
henne; tänk om hon återigen ...?“

“Tror du, att jag inte haft tid att vänja mig vid
detta?“ frågade Emelie med en blick, hvaruti låg’
bekännelsen 0111 ett martyrskap så tungt, att jag rysande vände
mig bort, i det jag tyckte att hela min egen barndom, som
dock icke varit bland de gladaste, likväl kunde kallas endast
en lek på rosor, mot den, som den stackars Emelie pröfvat.
Som jag lade handen på dörrvredet, hörde jag en djup
suck från sängen, det var den sjuka, som vaknade upp igen.
Jag stannäde ovilkorligt.

[-“Ar-]

{+“Är+} det du?“ hörde jag henne säga med alldeles
förändrad ton.
“Ar det du, mitt välsignade barn, som sitter
här hos mig... jag måtte
lia sofvit... jag har drömt så
stygt.
. . nej, gå inte ifrån
111ig . . . du tår inte gå, hör
du, du får inte gå ifrån
111ig.“

“Jag ska’ inte gå!“ sade Emelie
rnildt och smekande,
“var lugn mamma lilla, jag ska’ stanna hos dig så länge
du vill.“

“Hvad du är englagod!“ sade den sjuka. “Och hvad
jag är för en usel stackare, som så här förbittrar hela din
ungdom! Men hvem är det, som står derborta vid dörren?“
“Det är min och Agnes’ barndomsvän, som jag talade
med dig
0111, mamma lilla.
Yill du helsa på honom?“

“Ja
.. . ja
.. . det var
sant. .. jag mins så
dåligt.. .
kom hit, så får jag se . . . nej, jag kan inte känna igen
er, men
(let är. detsamma, jag vill ändå tacka er för
att ni sökt upp min stackars Emelie. .. hon behöfver så
väl någon tröst och någon glädje i sitt släpiga och
glädjelösa lit*. Hon är som en mor för både Agnes och
111ig.
Och hvad är jag? Ack, jag är den uslaste synderska på
hela jorden ... jag är så svart, att inte hela
hafvets vatten
kan rentvätta min själ. . . jag är en förtappad, olycklig,
förlorad varelse, som gjort hela lifvet till en skam och
plåga för de mina!“

“Mamma, kära mamma!“ utbrast Emelie, i det hon
smekte henne som ett barn, “hur kan du säga så?“

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:37 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/1/0366.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free