Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan med grafkransarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
frestelser, som rikedom och lättja i så rikt mått strö ut på
de armas väg... med ett ord, vill ni verkligt af hjertat
öfva menniskokärlek och barmhertighet, så har ni här icke
allenast en kropp, ni har en odödlig själ att rädda.“
“Ack min Ghid!“ utbrast den unga qvinnan, djupt rörd
af den värma, med hvilken den annars så sträfve läkaren
talade; “hur gema ville jag icke göra det, men betänk då,
herr doktor, min ställning... och ett barn utan far... hvad
skulle min mor, hvad skulle verlden säga?“
“Ja, det vet jag inte så noga... det händer nog att
både den ena och den andra skulle klandra er; men ert
eget hjerta och alla rättänkande menniskor — och det fins
ännu en och annan sådan raritet till här på jorden, — de
skulle säga att ni handlat rätt, och qvmligt äfven! Ni
kan med allt skal, min fru, fråga mig, hvarför jag inte sjelf
vill göra något för barnet. Men hvad skall en gammal
bitvarg som jag kunna göra, annat än söka skaffa andra
goda menniskor i mitt ställe? Jag är ungkarl och fattig,
och jag har mina gamla vanor, som jag inte kan gå ifrån,
inte passar jag till uppfostrare åt en flickunge; det vore att
sätta bocken till trädgårdsmästare. ‘4
“Nå, men är ni också riktigt säker på, doktor, att
barnet förmenar, att man gör något för det? Det fins så
många sådana, som redan äro i hög grad förderfvade för
sin ålder, och hur skulle jag...“
“Hm!“ utbrast doktorn, nästan talande för sig sjelf,
men dock högt nog för att höras af den unga enkan, “så
ung och ändå så misstrogen. Nånå, har nog sina skäl.
Fick kattgull i stället för gedigen metall.. Det kan förbittra
mycket, det. Men hör nu, Kila frun,“ fortsatte han högt,
i det han helt förtroligt lade sin hårda hand på hennes, och
klappade den .eftertryckligt, “bota ledsnaden med det
medikament, som jag erbjuder. Finns ingenting, som bättre
botar sorg och leda än kärlek... och den bästa kärlek af
alla är den, som faster sig vid ett hulpet barn, den har
något af ham kärlek, hvars hjelp vi alla behöfva — hur
dugtiga och unga och friska vi än må vara ellep inbilla
oss att vi äro. Tänk bara, ett älskligt barn, hvars goda
anlag man kan väcka och utveckla, hvars skyddande engel
man skall vara, hvars framtida dygd och heder man
grundlägger. Är det inte något att våga litet misskännande och
litet besvär för?“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
