- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / II. /
43

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan med grafkransarne

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

“Herre Jemine, ho’ ä’ enka, unga menniskan ?“
hviskade madam Lund för sig sjelf, i det hon torkade sig i
ögonen.

“Det är sannt,“ svarade doktorn, “hör nu madam,
medan vi ä’ inne hos den sjuka, så kasta en schal öfver er
och gå neråt efter flickungen... hon kan behöfva att
komma hem. Men raska er. Det st&r en vagn nere vid vägen,
helsa från friherrinnan och bed kusken skjutsa er, så går
det fort. Han får ju det, min friherrinna ?“

“Ja ja, men skynda!“

“Herre min store! Jag åka... och i en töcken vagn
till... nej det går då aldrig i verlden an!“

“Allting går an, bara man skyndar sig,“ förklarade
doktorn tvärt, tog en schal som hängde på väggen, kastade
den öfver gummans hufvud och skjutsade henne hastigt och
lustigt ut genom dörren. Sedan det var gjordt, fattade
han den unga enkans hand och sade, i det han förde henne
framåt dörren till kammaren :

“Kom nu, hon är förberedd på, att ni är här.“

“Och hon vet hvem jag &*?“

“Ja, hm!“

“Och inte sant, doktor... barnet derborta vid
kyrkogårdsporten, det är hennes barn... det är... det är...“
“Hans barn ja, nu är ni på väg att förstå mig, min
friherrinna. Och hvad ämnar ni nu göra?“

“Och det kan ni fråga, doktor ?“ svarade den unga
enkan, i det hon slog upp floret och såg på honom med
tårfulla ögon, “fins här väl mer än en sak att göra?“

“Hm, ja, det är så det. Men att dömma af er glädje
nyss...“

“Den gälde hans minne. En fläck mindre, är det inte
något att glädjas åt, för den som bär hans namn?“

“Gälde defn inte också något er sjelf?“

“Doktor!“’ svarade hon förvirrad, i det hon sänkte
ögonen för hans forskande blick, “den gjorde det kanske ...
och jag har redan ångrat min onda tanke... men, vi äro
ju svaga menniskor alla.“

“Nej, det är inte sant,“ mumlade doktorn, i det han
tryckte hennes hand, som han fattat, “åtminstone är ni så
pass mycket engel som man kan vara på den här
skräpiga jorden.“

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:33:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fhsvv/2/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free