Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den starkaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derför att han var rättvis och god, när icke
berserkalyn-net fick magt med honom; men han var framför allt en
fruktad man, och det ville han vara.
Hans familj bestod af en fyrtifemårig syster, fröken
Berna, som egentligen hade gjort till sitt lifs uppgitt att
vara nervsvag och att svärmiskt förälska sig i alla unga
män, som hon kunde vara mor åt; män jemnåriga med
henne sjelf tålde hon icke, och för sin bror var hon mera
rädd än en rättskaffens bondgumma med många barn for
frimurarlogen i närmaste residensstad. Hon var det mest
viljelösa verktyg af alla dem, som öfversten sträckte sin
jernspira öfver, och för hvaije gång den stränge brodern
kom ned till middagsbordet, så darrade fröken Berna som
den värsta missdåderska, af fruktan för att något skulle
vara i olag vid dukningen eller med rätterna. Bara hon
hörde hans röst, fick hon nervskakning, men som öfversten
icke tålde ’pjunk’, som han kallade det, så fick hon lof att
taga emot honom med leende mun, fastän med skallrande
tänder. Tio gånger om dagen förklarade hon suckande
för pigorna och alla, som ville höra det, att ’ett sådant lif
som hennes kunde ingen kristen menniska stå ut med7;
men ändå hade hon stått ut med det i tjugu år, och såg
ännu icke det minsta dödlig ut, trots de många
nervattackerna.
Den andra medlemmen i ordningen af öfverstens familj
var hans brorson, en ung man om ett par och tjugo år,
som hade varit kadett; men som nu på farbroderns
befallning skulle uppfostras till landtbrukare. Harald, så hette
den unge mannen, hade dock ingen lust för landtbrukarens
mödosamma lif; men kujonerad, han som de andra, vågade
han ingenting säga åt farbrodern, utan tog sin skada igen
för hemlifvets tvång, genom att litet emellan smyga sig in
till Stockholm och rumla undan dugtiga tag, fastän han
visste, att det inbringade honom icke blott dundrande
skrapor och arrest på sitt rum, utan till och med ibland
ganska mustiga käppslängar af den hetlefrade farbrodern.
Deremellan var han den mest lydige ögontjenare man kan
tänka sig och var således på god väg att bli en
förderf-vad varelse för hela sitt lif.
Den tredje i ordningen bland öfverstens omgifhing
var en gammal pensionerad kapten vid namn Falk, som
bodde hos öfversten som ständig gäst, och var den ende,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
