- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / II. /
90

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den starkaste

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

som om en god ande konunit in i huset och ställt allt på
dess rätta plats och fullgjort allt på dess rätta tid. Det
hände ibland, att han, när han märkte skilnaden, ertappade
sig med begäret att stryka Valborgs kind eller att klappa
hennes axel, men då mumlade han alltid för sig sjelf:
“Inte något pjåsk!“ och så passade han på att ge henne
ett snäsigt ord i stället, för att praktiskt bevisa, att han
fortfarande var den starkaste. När hon första gången
satte sig till pianot och sjöng, så förklarade han. att han
icke tyckte om “tocke der galande om qvällarne“; men
sedan hon sjungit ett par små visor, så medgaf han, att
hon gerna kunde fortsätta med den saken hvar qväll, om
hon hade lust, “efter som man i skymningen just inte hade
annat att göra, och efter som det tycktes roa kapten!“

Och om brädspelet var i aldrig så stark fart och
ställningen aldrig så invecklad i fråga om den Jan, som
skulle göras, så blef det alltid tyst i brädet, medan
Valborg sjöng. Kaptenen föreslog visserligen, att man skulle
fortsätta spelet ändå, men öfveräten förklarade en gång
för alla, “att han icke kunde flytta sina brickor ordentligt,
medan han hade det der oljudet i öronen, och derför var
det så godt att vänta tills det var slut.“

“Men kanske du vill, att vi ska’ flytta oss in till dig?“
frågade då kaptenen med plirande ögon, i det han lekte
med tärningarne.

“Behöfs inte,“ snäste öfversten sakta; “ha vi sutit här
förut i tio år, så ska väl inte den der nippertippan köra
bort oss!“

Och så hörde han på, och när den klara och djupa
stämman då till musikens toner talade om kärlek och om

frid och glädje, så tyckte han emellanåt, att det började

svällas,och porla och röra sig inom hans bröst, som det

gör <oih våren i skogen, när drifvan under de mörka fu-

rorna börjar smälta för de varma solstrålame och
regn-bäc^én under henne sjunger sin muntra sång och sippoma
titjé, upp bredvid henne och nicka farväl åt henne så
vän-Mt, att hon måste le under sina tårar. Men så kom han
ivlYerens med ftig sjelf om, att det der var bara “ett
för-Hbaakadt pjåsk“ cch så drog han igen hårdhetsbältet
omkring sitt hjerta, så att solstrålame magtlösa kastades
tillbaka från det hårda stålet och drifvan frös till ännu
starkare än förut. Och då kände han sig åter lugn. och med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:33:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fhsvv/2/0089.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free