Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den starkaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var hon rof för en brinnande feber, som tvang kaptenen
att tillkalla Iröken Berna och hennes qvinliga biträden,
hvilka genast bäddade ned henne, medan förvaltaren,
underrättad af kaptenen om hvad som händt, skyndade i
sporrsträck efter närmaste läkare. Under tiden gick
öfversten fram och tillbaka i sitt rum, visserligen ångrande sin
öfverilning, men dock inom sig ganska belåten med att han
nu en gång för alla visat, att han var den starkaste.
“Hon slipper ifrån det med ett svullet kindben, “ sade
han för sig sjelf, “och när det nästa gång blir tal om
saken, så lyder hon, det är jag säker om! Jag kunde
visserligen låtit bli att slå henne, men hvarför skulle hon
reta mig? Hvem bad henne vara näsvis! Hvad fan springa
de för i trapporna ?“ och han lyssnade med växande oro,
“jag tyckte mig höra kaptens röst... sadla en häst, sa’
han... hvad vill det här säga. Lundin!“ och öfversten
ringde som om elden stått öfver hans hufvud.
Lundin kom in med andan i halsen.
“Hvad är det för väsen i trapporna ?“ skrek öfversten,
“är det någon som blifvit sjuk?“
“Ja, det är fröken Yalborg,“ svarade Lundin; “hon
lär yra och vara alldeles vild. Förvaltaren red just nu
efter doktorn.“
“Hvem fan bad honom om det?“ röt öfversten för att
öfverrösta sitt svidande samvete, som icke lemnade honom
någon ro; “det är väl bara sjåperi kan jag tro.“
-‘Nej, fröken Berna tror, att det blir hjernfeber... och
den brukar de kunna dö i,“ menade Lundm.
“Dö? Ut karl, stå inte här och prata dumheter!
Hvem dör af litet feber? Grå, säger jag! Dö, dö!“
mumlade han, sedan Lundin skyndat ut, “nej det är inte
möjligt ... det kan inte vara sant! Jag får lof att gå ditupp
för att höra hur det är.“
Och han skyndade ut ur rummet, genom salen och
ut i förstugan. Yid trappan stod kaptenen på post och
såg ut som en arg gårdvar, som har gräft ner ett ben,
och nu ser en annan hund närma sig för att vädra upp det.
“Hvad vill du?“ röt han emot den kommande.
“Höra hur det är med flickslynan,“ svarade öfversten
just icke mycket mildare.
“Jo, du kan vara nöjd, hon ligger i feber och yrar
och gråter och ropar efter sin mor och tror sig se dig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
