- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / II. /
114

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den starkaste

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Valborg såg på honom förvånad, och ämnade svaraT
då han hastigt lade handen på hennes mun och tilläde lika
sakta som förut:

“Tyst nu, du far inte tala mycket, har doktorn sagt...
sof nu litet mera... i morgon kommer jag upp till dig
igen, och då få vi språka vidare.“

Och sedan öfversten sett sig omkring och försäkrat

sig om att pigan, som satt uppe hos den sjuka, vände
ryggen åt sängen, i det hön höll på att tillaga en dryck, som
doktorn ordinerat, lutade han sig ner och kysste henne

sakta på pannan, hvarefter han med tysta steg smög sig

ut genom dörren.

Yalborg kände en ström af glädje genombäfva sitt
hjerta; så hade han aldrig förr talat till henne, och hon
tyckte att den faderliga kyssen på hennes panna vaggade
henne in i en ljuf slummer, ur hvilken hon väcktes af några
sakta hviskningar och ett knarrande af dörren. Hon
blickade sakta upp och såg flickan stå vid fönstret och sätta
några blommor i ett glas, medan kaptenen stod vid den
halföppnade dörren och ifrigt hviskade utåt. Efter några
ögonblick tyckte Yalborg sig höra att han sade:

“Nå, tror ni inte mig, så se då sjelf! Hon är bättre,
säger jag, och hon sofver.“

I detsamma tittade ett hufvud in genom dörren på
sidan om kåptenens och fastän Valborg slöt till ögonen för
att ingen skulle se, att hon var vaken, kände hon mycket
väl igen en djup manlig stämma, som hviskade tillbaka:
“Ja, hon sofver verkligen lugnt! Gud ske lof!“

Och så blef det på nytt alldeles tyst, och dörren slöts
igen. Och den unga flickan låg der så stilla och med
ögonen slutna, och tyckte att klangen af den stämman var
den ljufvaste musik hon någonsin hört. Men på samma
gång kände hon också en så innerlig värme i sitt hjerta;
den spred sig öfver hela hennes väsen, och gjorde hennes
sjuksäng till det mjukaste läger, hon kunde iänka sig.
Och när flickan sedan stält de få men vackra’
höstblommorna på bordet vid hennes säng, under förklaring att de
kommo från kaptenen, så visste Valborg nog att det icke
var så, och det gjorde endast blommorna så mycket kärare.
Och på det sättet hände det sig, att hon under de stilla
timmarne af sitt tillfrisknande fostrade upp till fullt med-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:40 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/2/0113.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free