Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den starkaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de under boende, att nu vore det tid att åter titta ut i det
fria, och en vacker morgon när Valborg vaknade utaf att
solen stack in i rummet och lyste henne midt i ögonen,
öfverraskades hon af att höra bofinkens välbekanta och
muntra refräng utanför sitt fönster. När han sjunger, då
är det riktigt vår. Visserligen kan det väl ännu komma
litet snö och litet rusk; men vår är det i alla fall, det
har bofinken sagt, och han förstår nog saken mycket
bättre än vi.
Samma dag måste öfversten fara in till staden i någon
angelägen aflar, och kaptenen gjorde honom sällskap. Harald
tog på eftermiddagen sin bössa och begaf sig af till ett
morkull-sträck uppe i skogen, förvaltaren var ute på egoma,
och Berna och Valborg voro således ensamma hemma. Men
som fröken Berna var vid den åldern, då vårens inverkan
egentligen ger sig tillkänna i snufva, hosta och giktvärk,
så var hon vid ett högst miserabelt lynne, och hade den
ena nervattacken efter den andra. Frampå qvällen frågade
Valborg henne, om hon inte ville gå ut för att få litet frisk
luft, men det bad hon naturligtvis Gud bevara sig ifrån,
i det hon dock helt godhetsfullt tilläde:
“Men vill du gå, så gör det, kära barn. Jag går upp
till mig och lutar mig litet på min soffa, så inte behöfver
du sitta här ensam. Men för all del, ta’ på dig väl, det
fins ingen farligare och obehagligare årstid än den här
våren. Man hör inte annat än dödsfall och sjukdomar
och elände/*
Valborg gick således, sedan hon klädt sig tillräckligt
tor att icke behöfva frukta den något fuktiga luften på
aftonen, och när hon gick allén nedåt och såg den
nedgående solens strålar måla vestern i guld och purpurbräm,
så tänkte hon för sig sjelf, i motsats mot tanten: Det fins
ingen herrligare tid än våren! Och när hon sedan kom ut
i skogen och hörde taltrastens klangfulla slag i de
solbelysta grantopparne, kände de uppfriskande ångorna af de
tjärglänsande knopparne på träden vid vägen, hörde
grodornas muntra qväkande i kärrpussen inne i skogen och
surrandet af en och annan tidigt väckt skalbagge, som
dansade omkring i den friska vårqvällsluften, då vidgades
hennes unga bröst, vid medvetandet af denna naturens
uppståndelsefest, och hon gick allt längre och längre bort, utan
att tänka på att hon redan var en bra bit från hemmet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
