- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / II. /
118

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den starkaste

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Slutligen kände hon sig trött, och satte sig ned i sjelfva
sluttningen af ett skogshult, från hvilket en liten bäck
muntert hoppade ned till slättbygden nedanför, der han först
vattnade öfverstens ståtliga klöfver- och timotejfålt och sedan
något längre bort dref en liten qvam, afsedd dock nästan
uteslutande för ortens behof.

Men här var han ännu fri och oberoende, här sjöng
och trallade han som en glad och uppsluppen ungdom, i
det han kastade sig ned under rötterna af en stor sned
fura och sedan kom fram emellan ett par kantiga stenar,
öfver hvilkas skrofliga ojemnheter han hoppade bort med
det mest klingande och melodiska skratt man ville höra.
Strax utanför stenarne råkade han på en fin sandbädd, som
han gled öfver, sakta och vänligt småpratande med de
glittrande små qvartskornen, som likt ädelstenar lågo och
skeno i sanden. Yalborg satt länge och lyssnade till det
der skrattet och pratet. Det var en underlig musik, i
hvars enkla harmoni trasten emellanåt blandade en gäll
hvissling, liksom han velat friska upp rytmen och melodin
med något som bröt af ifrån det andra. Den musiken hade
det underliga med sig, att den satte lämpliga melodier till
alla den unga flickans tankar, af hvad slag de än voro.
Så hade hon sutit en god stund och lyssnat och drömt, då
hon helt nära sig hörde ett sakta “god afton“, som kom
henne att spritta till, dock icke som hade hon blifvit
obehagligt störd, i det en djup rodnad uppsteg på hennes kinder
Det var Hall, som då han skulle gå hem, hade blifvit
henne varse från vägen och icke kunde motstå begäret att
få tala med henne några ord utan vittnen.

“Är fröken Yalborg så sent ute?“ fortsatte han, i det
han satte sig ned bredvid henne på den mossiga stenen,
“och så tunnt klädd; det går inte an. Ni förkyler er.“
“Ah, det har ingen fara. Jag har ju min varma schal.
Här är dessutom så vackert, och den här lilla regnbäcken
sjunger så muntert, att jag omöjligt kunnat gå härifrån.
Men det är sent och..

“Nej, gå inte nu strax!“ bad Hall, i det han sänkte
rösten något; “då tror jag, att det är jag som skrämmer
bort er.“

Och Yalborg återtog sin plats på nytt, och så sutto
de der en stund tysta och hörde på bäckens muntra
sorlande, och något förunderligt intressant måtte han hafva

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:40 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/2/0117.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free