- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / II. /
125

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den starkaste

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

derns ram. Kaptenen kunde icke svara på hennes
ängsliga fråga, hvad som fattades honom; han kunde endast
peka med ena handen på brefvet, som han fortfarande höll
fast i den andra. Valborg tog det och läste tyst, men
hastigt igenom dess innehåll, och hon blef lika blek som
den gamle, när hon väl hade ögnat igenom det till slut.
Det underrättade i korta och förvirrade ordalag öfversten
om, att Harald, som på qvällen förut hade varit nära att
begå ett brott, hade velat straffa sig sjelf genom att aldrig
mera återse den, som varit skulden till, att han ämnat
begå det, och som han nu insåg vara förlorad för sig för
alltid. Han ämnade begifva sig af till Amerika, med
bistånd af några vänner, som redan förut lofvat att hjelpa
honom, om han ville undandraga sig öfverstens tyranni,
och han bad till slut farbrodern om förlåtelse, liksom han
skulle vilja försöka att förlåta honom den besinningslösa
stränghet, hvarigenom han gifvit en missriktning åt hela
hans lif. “Jag skall försöka," slutade han, “att blifva en
bättre menniska än jag hittills varit: kan jag återvinna
aktningen för mig sjelf, och blifva en duglig karl, så
återkommer jag — men annars återser ni mig aldrig! Ännu
en sista bön har jag till er, min farbror, lägg inga hinder
i vägen för Valborgs lycka; jag förtjenade henne icke!
Hall skall göra det. Försona hvad ni brutit mot mig,
genom att ge henne åt den hon älskar!"

"Satans pojke," sade kaptenen, som nu återtått målet,
fastän det ännu satt något i halsen, snarlikt en snyftning,
som generade honom betydligt; "det fans mera godt i
honom än jag trodde. Men det är rätt som det är, ska"
det bli folk af honom, så är det genom umbäranden och
arbete det ska’ ske, annars går det inte."

"Nu förebrår jag mig, att jag inte kunde älska honom,"
sade Valborg med tårfylda ögon, kanske hade han då kun
uat bli en god menniska. Men det var mig omöjligt!"

"Gråt inte lör det du, min flicka. Det hade kanske
inte botat honom. Nej, han har varit for mycket träl här,
han behöfver frihet nu, och svält och faror, det ska locka
fram det goda, som fins i botten hos honom, och det tror
jag aldrig en stilla lycka hade gjort."

"Men om han skulle gå under i det brusande,
obarm-hertiga lifvet derute? Skall jag inte i evighet förebrå
mig, att jag varit skulden till hans förderf?"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:40 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/2/0124.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free