Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lillbo-Petter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brättena hängde som skygglappar ned för hans ögon.
Ibland afbröt en hosta hans envisa tystnad, men då gick
han endast på så mycket raskare och slog fortare än förut.
De räfsande qvinnoma pratade och skrattade muntert och
gladt med de öfriga slatterkarlarne, men till honom sade
ingen ett ord, på honom föstes ingen glad blick och aktade ej
någon af de räfsande. Han tycktes vara en sorts
utbör-ding i laget. Det kände han nog också, ty under
slag-hvarfvets fortgång blef han allt mera efter, som det tycktes
med afsigt. En af räfserskoma, en äldre, fattigt klädd
och något snedvuxen, groflemmad qvinna, räfsade efter
honom och sade slutligen med låg, entonig röst, i det hon
stödde sig mot räfsskaftet och tittade upp på honom, under
en kort, rödaktig lugg, som låg ner i pannan.
“Det går inte mycket likt för dig, Lillbo-Petter!“
Petter svarade inte ett ord, han bara slog vidare.
“For du så illa derborta?“ fortsatte qvinnan, i det
hon följde honom i spåren så nära hon kunde; “jag tänkte
annars att en hade det bra nog der — bättre än te vara
fattighjon i skärgården.“
“Nej, si Tok-Stina, som talar med Lillbo-Petter,“
ropade en af de unga karlarne till de andra.
Och nu stannade alla med liame och vände sig om
för att se efter de nämnda personerna.
“Åhja, lika säms bäst, och kaka söker maka,“ sade
en annan.
“Det ska’ just vara ho’ som kan ge sig te att språka
med en töcken!“ utbrast en tredje.
“Bara ho’ inte knipem och det bär åf te presten!“
skämtade en fjerde, en ung vacker dräng med ljust
knoll-rigt hår, som synbarligen var mycket angelägen om att få
vara i grannskapet af Elin; “det vore då för resten ett
passande hjonelag.“
Och ett skallande gapskratt från alla slåtterkarlarne
belönade Magnus för hans qvickhet. Några af qvinnoma
deltogo också i skrattet; men Elin räfsade och teg. Hon
såg till och med litet allvarsam ut, och en uppmärksam
betraktare kunde lätt ha märkt att hon emellanåt
vidräfs-ningen vände på hufvudet och såg bort åt Lillbo-Petter,
som ännu var efter de andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
