- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / II. /
142

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lillbo-Petter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

“Usch jo! här ä’ tillräckligt för både Långholmare
och di hederliga, och ändå fins det litet qvar för di tokiga
med,u sade Petter med höjd röst, i det han tittade i
stånkan, “kom hit du, Tok-Stina, så dricker vi tesammans,
vi två som ä’ lika goda. Utbölingen och fattighjonet, ha
ha ha!“

Och med ett onaturligt, skärande gapskratt satte han
stånkan till munnen och drack, medan nämndeman drog
ihop ögonbrynen, nämndemansmor knöt näfven åt honom
under förklädet, och Elin blef ännu blekare än förut, der
hon stod och stödde sig mot trädet, med blicken oafvändt
fast på den drickande.

“Se der har du, Tok-Stina,“ sade Petter i samma ton
som förut, under det han torkade sig om munnen med afvig
hand, “drick du! Det är tillräckligt qvar för att dränka
det lilla vett du ännu har i behåll!“

“Jag tycker mycket om öl, jag!“ sade Tok-Stina med
ett bredt grin, i det hon tog emot stånkan, “den som bara
hade tocke här öl om vintern med, det vore nästan
detsamma som att fa ligga i säng. Skål och tack
allesammans !“

“Seså der ja, nämndemansmor!“ sade Petter högljudt,
sedan Stina druckit och räckt stånkan tillbaka åt
matmodern; “nu ä’ ho’ mycket lättare te bära än förut, och det
kan I tacka mig för! Jag lydde bara nämndeman jag,
som sa’ att en ska’ hålla sig framme!“

“Ja, men inte för mycket heller !“ svarade denne kort,
“det är en skilnad mellan att kuscha som en hund och att
hovera som en kaxe.“

“Jaja, gör en inte det ena så gör en nog det andra!“
svarade Petter trotsigt som förut, “och den hoverar bäst
som hoverar sist, tänker jag! Kom nu, Tok-Stina, så ska’
vi slå igen. Du skäms inte te gå efter mig och räfsa,
du... och det är derför att du ä’ så lycklig så du vet
inte hvad du gör! Jag känner andra, jag, som vet hvad
di gör, men di ä’ inte tokiga di, som du inte! Di ä’ kloka
di, men kloka höns kan också värpa i nässlorna, har jag
hört! Tack, fader nämndeman! Det här var annan traktat
än på Långholmen, det!“

Vid dessa ord slängde Lillbo-Petter lian på axeln
och gick att intaga sin plats i slåttem, medan Tok-Stina
med sitt vanliga fåniga grin strök upp den hängande lug-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:40 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/2/0141.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free