Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lillbo-Petter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Q-
^ Nämndemansmor mumlade något för sig sjelf,
ungefärligen snarlikt: “det ska’ vi bli två om“ eller dylikt,
hvilket innebar något rätt betecknande för tillståndet
inom nämndemans hus. Det var nu så att nämndeman
Nils Larson var en både styf och duktig karl, som nog
visste hvar skåpet skulle stå; men nämndemansmor hade
också sina särskilda tankar om den saken, och som hon
var segare och envisare än gubben sin, så hände det nog
att skåpet fick den platsen som hon hade utsett, om det
också var på rent motsatta väggen mot der han ville ha
det. Men som nämndeman tillika var en klok karl, och
nog visste skatta gummans goda sidor — och hon hade
många sådana, — så tog han lugnt sitt parti och låtsade
intet vidare om saken, än att han sjelf hade menat just
den platsen, fast han kanske hade yttrat sig litet tvetydigt.
Man må dock icke derför tro att Nils Larson stod under
toffel eller var någon nattmössa; nej, när det verkligen
gälde, så var det han och ingen annan som bestämde, och
som nämndemansmor hade en ogemen respekt för sin
gubbes goda hufvud och bestämda sinnelag, så lät hon vid
sådana tillfällen alltid fem vara jemt, äfven om hon inte
delade mannens mening, hvilket dock för det mesta var
fallet. De lefde således väl och godt tillsammans, och om
de också mången gång skiljdes i mycket, så träffades de
dock alltid i en känsla, ömheten för dottern, som hos båda
var lefvande och djup. Den yttrade sig hos ingendera
hvarken i smekningar eller ömma ord, sådant är icke
bondesed; men den lefde frisk och varm i deras hjertan, och
den omgaf Elin som ett tyst och välgörande skydd, hvilket,
om det också någon gång kändes trångt, dock aldrig blef
tryckande.
Nämndeman kunde nog ryta åt henne mången gång,
då han tyckte att dansnöjena kommo litet för tätt på, och
nämndemansmor kunde gnata tröttande nog, när Elin inte
lika klart som modem kunde inse den eller den
landthand-landens eller hemmanssonens förtjenster. Gumman tyckte
nämligen att dottern, som nu hade fylt sina tjugutre år,
inte längre borde gå hemma ogift, utan skulle skaffa sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
