- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / II. /
160

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lillbo-Petter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

luta, ty snart hade Tjuflasse fått Petter i sina klor, och
ämnade just knipa till med sina jernhänder om hans strupe,
då den besegrade i detsamma drog sin knif och stötte den
i sidan på sin motståndare.

“Djefvuln i dig,“ vrålade Lasse bleknande, i det han
släppte sitt tag, “kittlar du mig mellan refbéna, din rackare.“

Det var Tjuflasses sista ord, ty knifven hade träffat
hans hjerta, och inom tio minuter låg han liflös på golfvet,
och innan qvällen var förliden fördes Petter af den
tillkallade fjerdingsmannen in till Yaxholm, der han
förvarades, till dess han efter en förberedande ransakning fördes
till länshäktet, och sedan vid hösttinget fick sin dom, som,
i anseende till mildrande omständigheter, som det hette i
domen, lydde på sju års fästning.

Sjökrogen stängdes, och Petters mor, som aldrig kunde
förlåta sig att hon var orsaken till sonens olycka, fick
flytta till en backstuga under nämndemannens gård, der
hon pysslades om af Elin, som inom sig också gjorde sig
saker till Petters iråkade elände, och som trots alla
modems försök att få henne bortgift, likväl, enligt hvad
förut blifvit anfördt, envist fasthöll vid sin kärlek till
Lillbo-Petter. De äldre och förståndigare i socknen beklagade
Petters öde, ty de insågo alla hvilken god tjenst han gjort
dem genom Tjuflasses dråp, men de unga, som alltid äro
stränga mot sina jemnåringar, tyckte att han var den mest
förkastade varelse de nånsin hök talas om, och voro högst
belåtna med hans aflägsnande; ty det var minsann inte
roligt att lägga ut sina krokar för den vackraste och rikaste
jäntan i hela trakten, när hon hade en försvarare, som så
ledigt tog till knifven då det gälde.

Och på det sättet var Lillbo-Petter en nagel i allas
ögon, när han efter utståndet straff kom tillbaka till
hemorten, som vi redan sett, i många afseenden betydligt
sämre än han for derifrån.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:40 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/2/0159.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free