Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lillbo-Petter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Håken heller, det var som dräng det, för resten och
inte som>.. men på det viset blir det föll bäst i alla fall,
te’ skicka åfen. Men ge dig åf te väfstolen, jag hör att
mor kommer."
“Tack, far,“ hviskade Elin med strålande ögon, i det
hon skyndade tillbaka till väfstolen, och började väfva med
brinnande fart, just i samma ögonblick som
nämndemansmor tog i dörren och varm och pustande inträddde i
kammarn.
Nämndemannen sade inte ett ord åt sin värda hälft
om hvad han hade i sinnet, utan sedan han rökt ut sin
pipa, satte han mössan på sig och gick ut för att se efter
sitt folk ute på åker och äng.
Efter ett långt samtal med Lillbo-Petter, som var
sysselsatt med dikning vid en nyodling, som nämndeman
tagit upp, vände han tillbaka till hemmet, och som det nu
var strax före afton-varden, och nämndemans-mor hade litet
tid på sig, innan hon gick till mjölkningen, så passade
nämndeman på och fick in henne i kammaren, der han
hade henne att sätta sig, hvilket inte var det lättaste, ty
nämndemansmor flög som ett torrt skinn, när det var något
att göra, och göra fanns det alltid.
“Hvad i allaste tider ä’ det? Tror du jag har tid
te’ sitta, jag? Der ska’ korna mjölkas och grisarne ha’
mat, och folket ha aftonvard och––––––––-“
“Ja, men ser du mor,“ invände nämndeman lugnt,
“jag har något te säga dig, som ä’ lika så vigtigt som
det, ska’ du veta. Det ä’ att du lär allt få dig en måg
i rappet, du mor, om du inte vill som jag.“
“Hvad jestingen säger du för slag? Ädu från vettet,
gubbe? Har handelsman friat? Nå jag säger fall det!“
och med det mest nytra utseende satte nämndemansmor
sig tvärt ned på soffan, och glömde både grisar och kor.
“Ja, jag kunde fall tro, jag, att det inte skulle dröja
länge.“
“Ja, men sir du, nu ä’ det inte handelsman inte, utan
det är Lillbo-Petter, sir du mor.“
“Lill–Lill~bo-bo-,“ stammade nämndemansmor utom
sig af bestörtning, i det hon slog ihop händerna, eldröd af
vrede och häpenhet; anej! nej, du är tokig, far! Lill—
Lillbo-Petter ? Har du inte skickat efter länsman ?“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
