- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / II. /
166

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lillbo-Petter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

i det hon med en våldsam knyck p& nacken gick ut till
sina grisar.

“Gud ske lof!“ suckade Elin, som stått dold innanför
dörren till en liten skrubb, der väfstolen plägade stå, då
den icke var i bruk; “det gick bättre än en kunde tro.“
“Ja, sir du tösen min,“ menade nämndeman,’ som
stannat inne qvar ett ögonblick; “mor har nog reson i sig,
bara en vet hur en ska ta’na.“

7.

Det var qvällen före den dag, då Petter skulle fara
in till Stockholm, för att redan pa eftermiddagen gå
ombord på den ångbåt som skulle föra honom till Göteborg.
Han tillbragte den dagen uteslutande hemma hos modem
i den gamla backstugan på nämndemans egor, och det var
med tungt hjerta som han nu skulle gå att säga farväl
åt henne och åt sitt land. Ty, så tyckte han åtminstone,
här var detta, här och icke annorstädes; här der de funnos,
de två enda menniskor han älskade i verlden.

Den gamla modern var utom sig af sorg öfver sonens
tard, på samma gång som hon välsignade nämndeman, som
gjorde det möjligt för honom att komma ifrån sin i
hemmet ohållbara ställning. Hon insåg nog att der skulle det
aldrig gå väl för honom; men lika klart insåg hon också
att hon aldrig mera skulle få återse honom, och det gjorde
skilsmessan så bitter. Sorgen hade likväl icke hindrat
henne att, så godt den fattiga stugan förmådde, duka upp
ett tarfligt qvällsvardsbord, på det att hennes son
åtminstone inte skulle behöfva gå hungrig till sängs den sista
qvällen han var hemma.

“Ta’ för dig, gossen min, du får lof te’ ha’ ett Guds
lån i dig.“

“Nej tack, mor! jag ä’ inte hungrig.“

“Ja, men en pannkaka kan du fall äta, åtminstone,
det ä’ ärtmjöl i dom, som du tyckte så mycket om, när du
var liten.“

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:40 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/2/0165.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free