- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / II. /
190

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lillbo-Petter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

“Han är död tor nära ett år sen.“

“Så, han är död. Yes! händer mycket medan man
är borta. Så, er man heter Magnus. Hur ser Tian ut.“
“Bra och hederlig som han är, men Petter känner
honom inte.“

“Vill lära känna honom. Grod dam! ska lära känna
honom, det lofvar jag er. Och han mig, by God.“

Petter tog dervid ett fastare tag med den inom rocken
dolda handen, som om han kramat om något vapen, hvarpå
han vände sig om för att gå.

“Har inte Petter sin hustru med sig,“ frågade
ändtli-gen Elin med skygg ton, och hon väntade ångestfullt
på svaret.

“Jag har ingen hustru, jag tänkte gifta mig i
förargelsen när Elin inte ville komma, men jag kunde inte
gifta mig så lättvindigt, jag. Det vill en qvinna till. Adjö.“
Och utan att vidare bevärdiga henne med en blick,
gick han- med raska steg uppför backen och tog af åt
sidostigen, som bar till båtsmansenkans stuga. Elin satt
som förstenad qvar på bänken med gossen i sin famn, och
Tok-Stina stod som fastläst i dörren, den mest talande bild
af den mest enfaldiga förvåning man nånsin kan få se här
i verlden.

“Kors i alla tider,“ utbrast hon ändtligen i det hon
slog ihop begge händerna öfver sina knän, “att det var
Lillbo-Petter. Hör nu, Elin!

“Ja, hvad vill Stina ?“ frågade Elin tankspridd, i det
hon satte ifrån sig gossen.

“Det måtte vara värre i Amerika än på Långholmen.“
“Hur 8å.“

“Jo, för nu 8åg han mycket sämre ut, än när han

kom derifrån.“

“Stina pratar tok. Ta’ nu och gå ner till notvarpet
och hör efter öm karlarne komma hem snart.“

“Åh, di ha’ nog fått strömming, efter som det blåser

sydo8t,“ menade Stina, i det hon helt makligt snedade af
uppför backen, ty notvarpet var på andra sidan udden.

När Elin blef ensam, gick hon in och lade gossen,
och sedan lagade hon qvällsvarden i ordning. Under alla
dessa bestyr upptogs hon endast af en enda tanke, den att
Lillbo-Petter var hemma, att han kanske skulle råka
Magnus, och att han hade gripit med handen innanför

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:40 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/2/0189.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free