Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tallriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för resten. Jörgen var en storväxt, vacker gosse om ett
par och tjugu år, med ljust hår och stora blå ögen, som
man tyckte sig aldrig kunna se till botten på, så djupa
voro de, och med ett friskt och hurtigt väsen, samt inte
så litet slagskämpe när det gälde. När han var hemma
någon vinter, så bodde han alltid hos fadern i lilla
kammarn innanför köket, och han var då ofta inne hos oss
om qvällarna och satt och pratade med mor min och mig,
och jag tyckte då att de stunderna voro de lyckligaste jag
hade upplefvat till den tiden. Det gick mycket prat bland
mina jemnåriga bekanta flickor om att Jörgen och jag
skulle bli ett par med tiden, och fast han sjelf aldrig sagt
något till mig om den saken, så lät jag dem prata, och
tänkte för mig sjelf, att om så blef, så inte skulle jag ha
någonting emot det. Ungdomen ä’ ju alltid på det der
sättet: när den vill något, så tänker den aldrig på att det
kan finnas någon annan, som vill motsatsen, inte, utan då
ska’ allt gå som den tycker och vill ha det, det är
gifvet det.
Nu hade min mor en syster, som var gift uppe åt
Norrland till, jag tror det var i Hemösand eller
Hudiksvall, eller någon af de der städerna, för dem har jag nu
aldrig kunnat skilja på. Och så hade hon en dotter som
hette Lina, som var jemnårig med mig, och som skulle
ner till Stockholm och lära sig laga mat, för hon hade
lust för det, och skulle sedan få plats som kokerska eller
husmamsell hos landshöfdingen eller biskopen. Och den
tiden skulle alla som ville lära sig laga mat, gå i kungens
kök och lära sig, för si då fans hvarken ‘Rydberg* eller
* Grann hotel‘, utan det var bara Ryssviks och Battrams,
men de va’ inte nog fina, gudbevars! Det blef då afgjordt
att Lina skulle ner till Stockholm, och att hon skulle bo
hos oss under den vintern, som hon behöfde för att lära
sig kokkonsten.
Det var naturligt att jag skulle vara glad åt att få
ett sådant sällskap under de långa vinterqvällarna, på
samma gång som en oförklarlig aning om något ledsamt
fick magt med mig hvar gång jag tänkte på henne.
Ändt-ligen kom hon en vacker dag i början af november månad,
och jag mins den dagen som i går, fast det nu är så
många herrans år sedan dess. Jag satt just derborta vid
spiseln och spann nätgarn, för min mor brukade binda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
