- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / II. /
206

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tallriken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

“Ahjo,“ svarade han slutligen något dröjande, i det
hans ögon stannade på mig; “man fångar nog annan fisk
också, bara inte maskorna ä’ för stora. “ ’

“Jag skulle vilja vara med om att lägga ut ett nät,“
sade Lina återigen skrattande, och med en likadan blick
som förut.

“Då får allt jungfru Lina vänta till sommarn,“
svarade Jörgen i det han steg upp och kom ner och helsade på
mig, som under tiden stått der nere vid dörren och
troligen sett ut, som om jag sålt smöret och tappat pengarne,
som ordspråket säger. För öfrigt mins jag inte särdeles
mycket från den qvällen, utom det att gubben Butter, sedan
han fått i sig ett temligen stort glas med varmt vatten,
rom och socker, började på fullt allvar fria till mamma,

och prompt ville att hon skulle gifta sig med honom till

jul, fast det ännu inte var ett halft år sedan min far dog.

Gumman skrattade och sa’ att det vore tids nog att tala
om den saken i morgon, för hon visste mycket väl att
sedan rommen var bortdunstad, så var det också slut med
frieriet, och sedan gubben Butter under tiden fått i sig
ett glas till, böljade han fundera på att göra en
evighets-maschin, som han påstod att han redan hade färdig i
hufvudet på sig.

Under tiden pratade vi tre unga gladt och obesvä-

radt borta vid fönstret, och Lina förklarade, i det hon
sakta smuttade på den varma punschen, att hon aldrig
haft så roligt som i qväll, och frågade om inte Jörgen
ville lofva att bli hennes vän för framtiden, för hon tyckte
att han var en så rask och hygglig gosse. Och det hade
Jörgen, naturligtvis, ingenting emot, efter som hon var
knsin till mig, påstod han, och efter som hon i alla fall
skulle bo i samma hus, som han, hela vintern. Och så
frågade Lina om vi brukade dansa något om vintrarna,
och vi talade om alla möjliga baler, som vi hade
anledning tro skulle bli — kanonierernas bal på Skeppsholmen
inte att förglömma — och då slog Lina ihop händerna af
glädje och tyckte att det skulle bli det roligaste hon
nånsin varit med om i hela sitt lif.

Hon skulle bara vetat hon, stackare, hvad den dansen
förde med sig i släptåg, så skulle hon minsann skrattat
så lagom. Men si, det är vår lycka, vi fattiga
mennisko-barn, att vi aldrig se längre än näsan är lång.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:40 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/2/0205.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free