Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tallriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Seså, hvad ä’ ni för ena galningar?“ sade hon, i det
hon stälde sig imellan dem, “jag ska’ minsann skilja er
åt, jag, och det hastigt och lustigt.“
Och dermed fattade hon Jörgens arm och drog honom
med sig, i det hon sade till kanonieren:
“Nu kan Andersson visa sig artig mot Greta, så ä’
den saken klar.“
Och snopen, som han stod der, bjöd kanonieren mig
armen, och vi fortsatte vägen öfver flottbron, i det jag
tyckte att Jörgen på en gång fick en alldeles ovanlig fart
i sig, så att han och Lina snart .voro ett långt stycke
framför oss andra. Nog tror jag att kanonieren försökte
prata med mig i början, men jag svarade ingenting och
då tystnade han med, och på det sättet kommo vi upp i
Allmänna gränd; och när vi skulle vika af i det lilla
prånget som gick upp vid gamla Gröna lund, sade
kanonieren plötsligt:
“Nej nu lar jag lof att vända om igen, annars kan
jag få mig arrest för besväret. Adjö och tack för godt
säUskap.“
“Ska inte herr Andersson ta’ afsked af Lina och
Jörgen ?“ frågade jag.
“Ah nej, de ha nog annat att göra än att ta’ afsked
af mig,“ svarade han kort och tryckte helt hastigt min
hand, samt begaf sig af åt motsatt håll.
Der stod jag nu vackert i mörkret, och jag
påskyndade mina steg så mycket jag kunde för att upphinna
Lina och Jörgen, men de hade fatt så stort försprång att
jag först när jag kom upp på gatan imellan
varfsträgår-darna, såg en liten skymt af dem framför mig! Och det
rigtigt klack till i hjertat på mig, ty jag tyckte att Lina
lutade sig så tungt mot Jörgens arm, som om de skulle
varit inbegripna i något mycket vigtigt och förtroligt
samtal, som de inte ville att någon skulle störa. Jag höll
mig derför också på samma afstånd som förut, så att vi
inte träffades förrän framme vid vår port, der de begge
två inväntade mig,
“Hvar har du gjort af din kavaljer ?“ frågade Lina
förvånad, när hon såg mig komma ensam utför backen
ner till porten.
“Vi skiljdes åt nere vid Allmänna gränd,“ svarade
jag temligen tvärt, ty jag var rigtigt ond på dem inom mig.
Svart på hvitt. II. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
