Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tallriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
e.
“Från den qvällen räknadt,“ fortsatte gumman itull
efter en temligen lång paus, hvarunder hon tittade efter
att det kokade i grytan, “kan man gerna säga att Jörgen
och Lina voro förlofvade med hvarandra, om det också
inte blef riktigt afgjordt så att alla fick veta det, förrän på
våren, när han mönstrade in som andre styrman på briggen
Jenny, som den tiden gick på någon utaf de spanska hamname
efter salt. Hemma i huset visste man naturligtvis af det
långt förut, och jag glömmer aldrig mor mins stora
förvåning, när det blef bekant för henne, genom gubben Butter.
“Ja jag säger väl det!“ utbrast hon i det hon slog
ihop händerna öfver knät, som hon alltid brukade göra,
när hon fick höra något märkvärdigt; “när det gäller
ungtuppar, så \ret en då aldrig hvar haren har sin gång.
Och jag som trodde så säkert att han låg för ankar
hos Greta!“
“Trodde så jag med,“ mumlade gubben Butter; “aber
det var liigen det!“ se gubben talte alltid litet tyska när
han var på något sätt förargad, och det var han nu, för
han tyckte inte riktigt om Lina, inte. Han påstod
nämligen, ser herrn, att det var ackurat med henne som med
ett block när godset i det inte var tillräckligt fast, “det
löpte ostadigt i gången“, mente han.
När gumman mor min talte med mig om den der
saken, så förstår väl herrn att jag höll i mig, och inte
låtsade om att det kostade på mig, för si, jag har alltid
haft så pass mycket stolthet i mig, att jag inte velat visa
för hvem som helst hur det stått till inombords; jag har
alltid tyckt som så, att det angår egentligen ingen annan
hur tung bördan är, än den som har henne att bära. Men
det förstås, att när gumman mor tog mig i förhör sedan i
ensamheten, så var det inte värdt att vara stolt längre,
utan då brast jag i gråt och sa’ henne alltsammans; men
bad henne på samma gång för allt i verlden att aldrig
med ett ord låta någon menniska veta hur det egentligen
var fatt med mig. Det lofvade hon också, och ord höll
hon; men jag glömmer aldrig hur hon skakade på
huf-vudet, och sa’ att det aldrig kunde bli någon lycka utaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
