- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / II. /
220

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tallriken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

det sjelf. Annars må hvem som helst vara gift, men
inte jag.“

“Ah, hon får nog lära sig annat, när det kommer
till kritan, “ inföll den stående madamen, som, fast hon
vände ryggen till oss, ändå hade lyssnat till hvad
vi sagt.

“Ja vars,“ bifogade den andra temligen hånfullt, “större
skepp har jag sett fått lyda roret, när en karl har hållit
i ratten.“

“Pyh! jag styr nog skutan sjelf, jag, ska’ madamerna,
tro,“ svarade Lina med ett nytt skratt, som dock
ögonblickligen förstummades, alldeles som hon skulle ha’ fått
någonting i halsen, och till min stora förvåning såg jag
henne vända sig alldeles om och se bort åt staden till, röd
som en rinnande blod i ansigtet.

Jag kunde inte begripa hvad det var åt henne, och
såg mig forskande omkring, for att kunna utspana om
det var någonting från land som väckt hennes förvåning.
Vi voro nära Kastellholmsbron, som vi skulle ro under,
och som jag tittar och tittar, så hör jag Lina som hviskar
åt mig.

“Titta upp på bron, så skall du få se någonting,
Greta. “

Nå, jag var inte sen att titta upp, och der stod den
unge kanonieren, Andersson, lifslefvande och lutade sig
öfver broräcket, i det han såg ner på oss, som nu bara
voro ett par famnar ifrån bron.

“Välkommen hem igen, Lina lilla. Hur står det till
med helsan och kärleken,“ ropade han i det han skuggade
för ansigtet med ena handen, för solen låg på ifrån
stads-sidan och sken honom i ögonen.

“Tack, hur mår Andersson sjelf,“ svarade Lina, som
lika hastigt hemtat sig från förvirringen som hon råkat i
den, “jag for min del kan inte klaga.“

Just nu strök båten under bron, och hade dugtigfart,

så att jag inte hann mer än hviska åt Lina, “hvarför ska*
du svara den der svängaren ?“ förrän vi voro framme på

andra sidan, och der låg kanonieren nu och sträckte sig

öfver det räcket också, och just när Lina och jag hade
hufvudena rätt under honom, så föll det någonting grönt
ner i båten midt imellan oss, och jag kan aldrig förgäta
hur häpen jag blef när jag såg att det var en stor bränn-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:40 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/2/0219.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free