- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / II. /
224

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tallriken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

att Jörgen skulle komma. Hvad mig beträffar, så var jag
inte heller så litet orolig af mig, fast jag försökte att hålla
mig styf; och för att kunna det, så tog jag mig för det
ena stöket efter det andra, så att gumman mor min
slutligen måste säga åt mig att låta bli, för hon påstod att
om jag fick hålla på så der, så skulle det snart vara lika
ostädadt igen, som innan vi började dagen förut. Slutligen,
när klockan led emot tio, så kunde inte Lina berga sig
längre, utan tog schaletten på sig och skulle gå ut och
möta Jörgen, och när mor min föreställde henne att det
inte passade sig, så slog hon bara en af de gamla
knyc-kame på hufvudet och sade:

“Det bryr jag mig inte om. Det må passa eller inte
så går jag och möter honom, för han skulle sätta i land
nere vid Beckholmsbron, så att det inte vore så långt att
bära kistan och de öfriga sakerna.44

Och ute var hon innan någon af oss hann att säga
ett enda ord vidare.

“Blir det der bra,“ sade min mor efter henne, i det
hon skakade på hufvudet, “så vill jag vara skapt som —
jag vet inte hvad.“

“Ah kära mamma, “ sade jag, i det jag lade min hand
på gummans arm, ‘inte kan man väl undra på att Lina
är otålig.“

“Nej, men hon kan väl bära sig åt som folk ändå“,
svarade min mor, i det hon gick in till gumman Rull, der
hon visste att hon skulle iå bättre medhåll än hos mig.

När jag blef ensam, — ja, jag skäms nästan att tala
om’et; men efter jag börjat med att vara uppriktig, så får
jag lof ändå, — så satte jag mig borta vid fönstret och
började att storgråta. Det var som om en beklämning
kommit öfver mig, och jag har aldrig hvarken förr eller
sedan känt något sådant. Om någon menniska hade frågat
mig hvarför jag gret, så skulle jag inte kunnat ge ett
förnuftigt skäl för det, men att någon olycka skulle
inträffa, det var jag så säker på som om jag hade stått
midt uppe uti den. Bäst som jag satt på det sättet och
gret som om jag hade varit piskad, hörde jag Jörgens
röst utanför på gården, och jag hade knapt tid att torka
tårarna ur ögonen och stiga upp från min plats, förrän
dörren öppnades och han inträdde, åtföljd af en annan
sjöman som hjelpte honom att bära kistan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:40 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/2/0223.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free