Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tallriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andra stugan, för hans mor var borta på samma ställe
som min.
“Det var fasligt hvad han hade brådtom,“ sade Rull
lugnt, sedan han helsat god afton. “Han var väl svartsjuk
på fastmön, efter vanligheten.4*
“Åhja, käre Rull, det är aldrig annat,“ svarade jag.
“Nåja, i qväll kunde han då ha’ sina skäl, om han
hade sett hvad jag såg nyss,“ återtog den unge
sjömannen, i det han tände sitt ljus hos mig, framme vid
bordet.
“Hvar var det då?“ frågade jag ångestfullt.
“Hå kors, jag mötte Lina nere vid Allmänna gränd,
med en kanonier under armen. Och de pratade och
skrattade som om hvar dag varit den sista.“
“Rull såg bestämdt orätt,“ ropade jag i det jag
skyndade upp ifrån min plats, fardig att förgås af en oro och
en ängslan, som hvar och en kan fatta, efter de ord som
Jörgen nyss yttrat i ett sinnestillstånd som kunde göra
honom färdig till hvad som helst.
“Nej, min själ jag det gjorde,“ svarade han lika iugn
som alltid, “det var så säkert Lina och kanonieren
Andersson, som jag står här. Och det ska’ jag säga jungfru
Greta, att om inte mina ögon varit venstervridna, så var
det inte första gången, som det händt. Jag såg dem i
söndags qväll och det är flera än jag, som har sett dem.“
“Vill herr Rull vara snäll och följa med mig neråt
Allmänna gränd ?“ frågade jag hastigt, i det jag kastade
på mig kofta och schal.
“Ja, gerna, men hvad skall det tjena till?“ frågade
han lugnt, “de ä’ inte der längre nu, för jag såg att de
tog vägen neråt flottbron till. Men vill jungfru Greta, så
nog kan jag gå med.“
Jag svarade ingenting, utan blåste ut ljusen och gaf
honom tecken att följa med. Jag läste igen dörren och
hängde nyckeln på en spik under taklisten, som vi brukade
göra, och då det var mörkt som i en säck ute på gården,
bjöd den unge sjömannen mig armen, som jag mottog utan
betänkande, hvarpå vi med raska steg begåfvo oss af
uppför gränden och gatan utför till hörnet, der källaren
Liibeck ligger.
Jag sa’ nyss att det var mörkt som i en säck, och
lägger man nu till att det blåste temligen stark vestlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
