- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / II. /
235

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tallriken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hon ännu inte hade Jtrafter nog och inte fick läkarens
tillstånd att komma ut ännu på ett par veckor.

Och under tiden afslöts ransakningen. Lina skulle
också höras, och som hon var sjuk, måste det ske hemma
hos oss, der domaren instälde sig. Hon besvarade alla
frågor klart och redigt, och när hon under tårar
anklagade sig sjelf för hela olyckan och sade att Jörgen var
oskyldig, så såg jag att den gamle domaren, fast han såg ut
som en mycket sträng man, ändå hade svårt att bibehålla
sin kalla uppsyn. När han afslutat förhöret med Lina, lade
han sin hand på hennes hufvud och sade med rörd stämma:
“Gud förlåte och tröste dig, stackars flicka! Du har
åstadkommit en stor förbrytelse, och dragit sträng fördömelse
öfver en medmenniskas hufvud; men din ånger är djup och
sann, och han som dömer bättre än den jordiska rättvisan,
skall inte glömma det. Hvad den stackars unge mannen
beträffar, så hoppas jag att äfven den menskliga lagen skall
vara så mild den kan, utan att träda samhällets rätt för nära.“

De orden från den gamle domaren väckte hos oss alla
det hoppet, att Jörgen åtminstone inte skulle plikta med
lifvet för sitt i hastigt mod begångna brott, och från den
stunden var det som om de nästan släckta lifskrafterna hos
Lina åter flammat upp, och hon blef starkare dag för dag.

Och så föll domen;, och den visade att vårt hopp icke
varit förmätet, ty den lydde på tjugu års fästningsstraff i
anseende till mildrande omständigheter, som det hette, och
äfven i anseende till dråparens ungdom. För oss, som
hade fruktat att domen skulle bli till döden, var detta en
riktig välsignelse i första stunden, ty hvem tänker i ett
sådant Ögonblick på hvad tjugu års fästningsstraff innebär
för en menniska på tjugu år? Min tanke är nu att det är
värre än döden, och så var det också med Jörgen. Hari
sade oss, nar vi efter domens afkunnande besökte honom
i fängelset, att han tusen gånger hellre hade gifvit lif för
lif, än att på det sättet framsläpa sina bästa år i ett
namnlöst elände, för att kanske, om han fick lefva, komma ut
ur fängelset vid fyrtio år som en förlorad brottsling.

“Men så länge skall jag inte lefva,“ sade han
slutligen med mörk blick; “vill inte rättvisan ta mitt lif i
utbyte mot den syndarens, som jag satte knifven i, så kan
jag väl skaffa råd för det sjelf. Det måtte väl alltid på
fästningen finnas någon barmhertig spik att hänga sig på.“

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:40 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/2/0234.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free