Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tallriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På alla våra böner och föreställningar att han ville
låta Lina komma till honom innan han skulle föras bort
för att utstå sitt straff, svarade han oföränderligt detsamma
som förut :
“Jag har sett henne mer än nog!“
Men med det svaret kunde hvarken min mor eller jag
komma hem till den arma varelsen, det visste vi hade
varit som att slå ihjäl henne eller göra henne galen med
detsamma. Yi gingo derföre upp till kyrkoherden på
hemvägen och omtalade för honom vårt bekymmer, och
god och välvillig som alltid, lofvade han att besöka Jörgen,
och söka inverka på honom.
“Jag har fått magt med hårdare sinnen än hans,“ sade
den gamle mannen med ett mildt leende, “och jag skall
väl försöka om inte hos honom också fins en ljus vrå i
hjertat, der ett fridens ord kan bära frukt.“
Och den hederlige prestmannen höll ord; ty två dagar
derefter sände han bud till oss att nu vore Jörgen beredd
att taga emot Lina, och att han bedt att jag skulle följa
med henne dit ut. Hon var ännu så svag att vi måste
skaffa ett åkdon för att föra henne ut till
Smedjegårdsfän-gelset, som inte just låg närmaste vägen ifrån Djurgården,
efter hvad herrn sjelf vet, och aldrig glömmer jag den
larden. Lina ömsom gret och log vid tanken på att få se
den man som hon så djupt förorättat, och som hon nu bäst
kände att hon älskade mer än allt annat på jorden. Skada
bara att hos henne, som hos så många af oss, fattiga
men-niskor, hade den vissheten kommit först när det var för sent.
När vi ändtligen kommo fram, och fång vaktmästaren
öppnade dörren till det rum der Jörgen satt, trodde jag
att Lina skulle falla omkull, och hon hade nog gjort det
också, om inte jag fattat om henne och hållit henne uppe.
Yäl inkomna innanför dörren, som tillslöts bakom oss, sjönk
hon ned på knä vid tröskeln, gömde ansigtet i sina
händer och kunde för snyftningar inte få fram ett ord.
Jörgen, som när vi inträdde, satt vid ett bord och läste i en
bibel, som kyrkoherden lemnat honom, steg upp, tog ett
steg för att gå fram till dörren, tvekade, tog ännu ett steg
och blef stående qvar med handen stödd mot bordskanten,
under det att en nästan onaturlig blekhet spred sig öfver
hela hans anlete och handen darrade så att man hörde de
ojemna bordsfötterna skallra mot golfvet. Det var en stund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
