Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tallriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppförande blifvit mycket atMllen uppe på lastningen, och
fick som uppassare åt en af befälet mer frihet än de flesta
andra iångarna att gå omkring i den nedanför liggande
lilla staden. En dag, det var på senhösten, kom en
fiskarbåt med en qvinna och en liten gosse uti, seglande under
full storm in mot staden; men strax utanföp hamnen
kantrade den, och både qvinnan och barnet kommo i vattnet.
Vid deras iortviflade rop om hjelp stannade en mängd folk
på träbron nedanför lastningen, och alla ville hjelpa, men
ingen hade mod eller sinnesnärvaro nog att kasta sig uti
tor att bistå dem med annat än rop och råd. Då kom
Jörgen och fick se eländet; utan tvekan kastade han sig i
vattnet, fiskade upp gossen, som var färdig att sjunka, och
räckte honom åt folket på stranden. Sedan sam han
tillbaka till qvinnan, som höll sig fast i båtkanten, men han
kom inte längre än halfsvägs då en stor våg utifrån
hat-vet slog öfver honom och han syntes inte mer. Qvinnan
blef imellertid räddad af andra, hon också, och det var
bara barnets räddare som blef qvar. Hans lik hittades
dagen derpå inne i hamnen, och han fick en begrafning,
som var både vacker och högtidlig, och som till och med
stod i tidningarna om. Och nog var Gud barmhertig mot
honom, stackare, då han lät honom rädda ett lif i stället
för det som han tagit.
“M, men Lina då?“ frågade jag, “hvad blef hennes
öde sedan.4‘
“Det var just henne jag skulle tala om nu,“ sade
gumman sedan hon torkat sina ögon, “hon sörjde både
länge och väl efter den betan, men ingen menniska kan
sörja evigt, och allraminst den som har ett sådant sinne
som hon. För si, min tro är den, att den smak kärlet
fått en gång, den behåller det, hvad man än må göra med
det. Hvarken hett vatten eller skarp lut räcker till att
få bort den. Och nog hade hon ändå fått smaka på begge
delarna. Ett par år efter sedan Jörgen kommit på
fästningen, — hon hade då längesedan flyttat från oss och
bodde för sig sjelf här ute på Djurgården och gick i hus och
lagade mat, blef hon bekant med en öfverkonstapel vid
Holmen, och som han var en grann och ståtlig karl, fast
en riktig svirare, så gifte hon sig med honom, trots alla
mina varningar, och andras med för resten. I början var
det mycket fint och gentilt hemma hos dem, och de tyck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
