- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / II. /
241

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tallriken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Jo, den stackars Lina och hennes barn. Det var ett elände
som jag inte kan beskrifva, och jag vill inte heller
försöka det. Det minsta barnet var sjukt, och Lina sjelf
kanske ännu värre, ty jag har aldrig i mitt lif hört en
sådan hosta som hennes, det var den som ledde mig dit
till det usla skjulet der de funnos. Nå, hvad skulle jag
göra? jag tog genast och svepte in det yngsta barnet i min
schal, och sprang mera än jag gick hem till min gubbe, och
han förstod mig, gudskelof, som han alltid gjorde. Innan
middagen hade jag dem alla hemma i vår andra stuga,
som just var ledig for tillfallet, sedan fick jag Lina och
minsta barnet till sängs, och fick litet mat i de andra
stack-rarne, och de trodde alla att de kommit direkte in i
paradiset, kan herrn väl tänka. Sen tiggde jag ihop litet kläder
här och litet pengar der, och inom en vecka hade jag allt
temligen hyggligt åt dem derinne. Men Lina hade tagit
döden på sig i riskojan deruppe, sedan hon förut fatt
knäcken i en vedbod borta på norr, der de bott vintern förut.
Doktorn bara skakade på hufvudet, och sa’ att ingenting
var att göra, och dagen före julafton, just vid samma tid
som Jörgen gaf det olyksdigra knifhugget så många år
förut, dog hon i armarne på mig, i det hennes stelnade
fingrar krampaktigt omfattade den blå tallriken, det enda
hon ännu hade qvar af allt sitt förra välstånd, och som
hon inte ville släppa ens i döden. Gud värdes henne der
hon ligger, hon hade sorg och elände nog for sitt fel i
ungdomen; barnen fick jag ut här och der, fem af dem lefva
ännu och ä’ hederliga och arbetsamma menniskor, men
fadern har man inte hört ett ord utaf.“

“Na, och nu är historien slut?“ frågade jag.

“Ja, nu är historien slut,“ svarade gumman i det hon
tryckte min hand mellan sina, “skyll sig nu sjelf om herrn
har tyckt den vara tråkig; men man kan väl inte stort
bättre begära heller af en historia, som börjar och slutar
— med en gammal tallrik.“

8vart på hvitt. II.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:40 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/2/0240.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free