- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / II. /
275

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herr Stenkol

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ens med en tanke varit henne otrogen, trots de många
frestelser som möta en ung man med hans rörliga och
omvexlande lif, — hvarför skulle han då behöfva nedlåta
sig att bevisa sin oskuld?

Nej aldrig, aldrig i evighet!

Och ändå sved det så underligt i hjertat ibland! Ändå
hände det att ett blekt och gråtögdt ansigte med välbekanta
drag och sorgsen och förebrående blick tittade fram mellan
trädstammarne i den täta skogen, der jernspettet och yxan
röjde väg för ånghästens jemna spår, och att en välbekant
röst hviskade hans namn med Öm saknad, när det susade
i de väldiga trädkronorna öfvei hans hufvud! Och hade
hon då varit der, hon hvars minne log emot honom med
runda kinder och rosiga läppar, som i den första kärlekens
lyckliga dagar — nog hade han då kastat af sig all sin
kalla stolthet, all sin sårade fåfänga och skyndat att sluta
henne i sina armar, för att gifva och tå en förlåtelse, som är
så ljul* både att skänka och mottaga. Nog hade han då
gerna känt det lätta, lockiga hufvudet luta sig mot
hans skuldra, och det unga varma hjertat klappa mot sitt,
äfven om han måst stiga ned från sin manliga stolthets
höga fotställning och tvungits erkänna att felet äfven
var hans.

Men olyckligtvis var hon icke der, och han kunde icke
lemna sitt arbete, om han äfven ville. Och på det sättet
gingo dagar och veckor, och af veckorna blefvo månader,
och ännu hade den unge ’herr Stenkols’ stolthet icke
blifvit böjd, äfven om den under vissa stunder slokade med
vingame. När posten kom, ertappade han sig sjelf med
att leta efter ett litet kuvert med en blomma i sigillet,
och hans namn skrifvet med en lin och något lutande stil,
med de sista bokstäfvema nästan oläsliga af brådska; —
men intet sådant bref kom. Hon hade således alldeles
glömt honom. — Nåväl! hade hon kunnat glömma, så
så skulle han också visa henne att han kunde göra
detsamma. Med brinnande ifver kastade han sig således öfver
de torra affärsbrefven och läste dem med en värme och ett
intresse, som om de varit fulla af den skäraste poesi i
stället för af tråkiga siffror, och han försökte inbilla sig
sjelf, att den som inte liar några band är den lyckligaste
menniska af alla.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:40 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/2/0274.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free