- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / II. /
299

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En präktig gumma

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

det hade varit i går. Enkedrottning Josefina» hitkomst
1823 som Sveriges och Norges kronprinsessa, tyckte hon
hade händt för ett par år sedan, och hon kunde mycket
väl draga sig till minnes sådana saker som Dramatiska
teaterns brand, och den stora branden på Élasieholmen,
då Skeppholmsbron och kyrkan äfven fattade eld och
förstördes.

Fick man henne att tala om dessa och snarlika
händelser, då var gumman i hög grad både intresserad
och intressant. Hon började då alltid med något minae
från sitt eget lif som på något sätt sammanfogades med
det stöi re minne om hvilket hon talade, och det var med
ögonen riktade på en och samma fläck och skakande på
sitt åldriga hufvud, som hon berättade hvad hon upplefvat.

“Jag mins så klart och tydligt när Dramatiskan brann
... min yngsta gosse låg just sjuk och jag satt och gret
vid sängen, för han var mycket illa deran utaf samma
bröståkomma, som tog bort honom ett par år derefter —
då jag hörde det första klämtslaget från Katarina kyrka.
Vi bodde den tiden på Katarina östra kyrkogata, der
naturligtvis alla skeppare skulle bo, för att komma åt att se
strömmen från sina fönster, och jag sprang ifrån gossens
säng och fram till fönstret, och aldrig glömmer jag den
synen jag då såg. Hela strömmen, staden, slottet och
Skeppsholmen voro upplysta som af den grannaste
illu-mination, och lågorna stodo högt ut öfver de fyra
torn-spetsarne på huset. Gossen min vaknade utaf skenet från
branden och blef så förskräckt, så jag trodde han skulle
få slag. .. och jag måste ta’ och bara honom till fönstret
för att han skulle bli säker på att det inte var huset
bredvid, som han trodde, för han yrade allt litet, ska’ jag säga.
Och Gud vet om inte den förskräckelsen gjorde honom
godt, för dagen derpå var han bättre och inom några
dagar var han uppe ur sängen igen. Ja, det var en faslig
eld, och så många stackare som blefvo innebrända se’n.
Och flera hade blifvit det, om inte Lars Hjortsberg, Gud
signe honom, hade varit så lugn, så att publiken inte trodde
att det var någon fara på farde. Ja, se Lars Hjortsberg,
det var en aktör det! Jag glömmer honom aldrig i
Gref-varne Klingsberg, och i Bildhuggaren eller Ondsinta
hustrun, sedan! Det var alldeles omöjligt att låta bli och
skratta åt honom, hur ledsen man än var. Och min äldste

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:40 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/2/0298.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free