- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / II. /
304

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En präktig gumma

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

stod, följd i hack och häl af Gertrud, eller Trudchen. som
hon kallades i hvardagslag, som skrek som om knifven
se tat i henne. När jag kom ut, såg jag min far fatta tag
i den unge mannen, som nu, nedan angriparne voro borta,
var nära att falla omkull af ansträngning och blodförlust;
ty han blödde starkt af ett slag i hufvudet och ett öfver
venstra ögat.

“Tag honom under andra armen du, Marie/* sade min
far kort och bestämdt — han var alltid sådan; “och låt
oss föra honom in!“

“Ach jemine, ach jemine,“ skrek Trudchen på sin breda
plattyska, “di har schlagen honom dedt!“

“Håll munnen på dig,“ sade min far, “och låt oss laga
att vi få honom in i rummet, innan nattvakten kommer. “
Och med förenade krafter lörde vi nu den nästan helt
och hållet vanmäktige mannen in i rummet, der min far
och Trudchen satte honom i min fars gamla ländstol,
medan jag sprang ut i köket efter vatten och ättika, för att
tvätta och förbinda hans sår.

När jag kom tillbaka in var ljuset tändt, och min far
stod med armen om den unge mannens axlar för att hålla
honom uppe i sittande ställning i stolen. Jag steg fram
för att böija torka blodet ur den slagnes ansigte, men jag
darrade, så att jag knapt kunde hålla skålen med vattnet
och ättikan, och Gud vet om jag inte tappat alltsammans,
såvida inte min far temligen sträft ropat till mig :

“Stå nu inte der och darra på manchettema, utan tvätta
först såret i hufvudet, som blöder värst; det andra är bara
en liten rispa! Men hvad är det då åt dig, kära barn?
Jag har aldrig sett dig bära dig så bakvändt åt.“

Och jag tror nog att gubben hade rätt, ty inte vet
jag om det var åsynen af blodet och det gapande såret i
hnfvudet, eller om det var minnet af den ohyggliga synen
nyss utanför fönstret, då alla störtade sig öfver honom,
eller om det var en förkänsla af att jag här såg framför
mig den ende man, som jag skulle fatta tycke för i hela
mitt lif; men aldrig i all min dar har jag varit så
förvirrad som jag nu var. Och när jag så hade fått
blödningen från såret i hufvudet att stanna, och skulle böija
att tvätta blodet från hans ansigte, som blekt och med
slutna ögon hvilade mot ländstolens höga rygg, sä darrade
min hand som om jag hade haft en frostattack. Min far.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:40 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/2/0303.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free