Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En präktig gumma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lått slå i ett glas till utaf medikamentet, så slå inte ut
det för mig, ty dertill är det både för ^jrt och för godt.“
Och medan min far stultade af in till sitt hörnskåp
igen, skyndade jag mig att binda för såret öfver venstra
ögat med en stor bindel som täckte icke allenast såret,
utan äfven sjelfva ögat. Han tycktes nu vara redig, och
jag glömde inte på mången Herrans dag den blick han
kastade på mig, innan jag täckte öfver ögat; ja, jag kan
se den ännu när jag vill.
“Tack!“ sade han helt tyst, i det han lutade hufvudet
tillbaka mot stolsryggen! “jag hade en liten syster som
hette Marie. Om hon hade lefvat, så hade hon varit lika
stor och vacker som ni.“
Ingen hade nånsin förut sagt att jag var vacker, och
inte visste jag heller af det sjelf. Det var ondt om
speglar i min fars hus, och inte hade jag mycket tid att spegla
mig på heller. Jag visste inte hvarför jag* rodnade, men
jag kände att jag gjorde det, och sedan var det mången
både ond och glad stund som de orden återkommo i mitt
minne. Ty ni ska veta, det gick inte så lätt att bli den
fattige sjömannens hustru, som ni tror. Men jag skall väl
inte gå händelserna i förväg. Min far kom tillbaka med
sitt medikament, som han trots alla protester hälde i den
unge sjömannen, och efter en god stund hemtade han
verkligen så mycket krafter, att han kunde omtala för oss hur
han kommit i gräl med de främmande sjömännen. Det
hade som vanligt varit för en småsaks skull; han var
jungman på ett i hamnen liggande svenskt skepp, och
skulle gå upp i staden, då de rusiga sjömännen kommo
omkring honom och ville att han skulle taga af sig hatten
för dem, derför att de tillhörde en fransk korvett och han
bara en simpel handelsskuta. Den unge svensken, som
var kort om hufvudet, svarade med att slå hatten af den
näsvisaste af de franska matroserna, och inom kort var
slagsmålet i full gång.
“Det öfriga känner ni,“ sade sjömannen, “och hade inte
ni och er dotter varit, så hade de väl slagit ihjel mig, kan
jag tro! Men nu lår jag lof att gå, för annars håller väl
kapten ett fasligt väsen, när jag kommer ombord igen.“
“Du kan gerna stanna qvar här i natt,“ menade min
far; “det går inte an att gå ut i den fuktiga luften med
de der skråmorna.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
