- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / II. /
307

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En präktig gumma

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

“Och så kunna de stå och lura på er dérnere vid
hamnen,a tilläde jag utan att våga se på honom.

“Åh, det har ingen fara!“ svarade den unge mannen,
i det han steg upp ur stolen; “skråmorna ä’ ingenting
med... jag är bara litet yr i hufvudet af dem — och de
ha längesedan glömt att de varit i krakel med mig, så
druckna som de voro. Derför ännu en gång, tack för
hjelpen och låt mig nu gå ombord.“

“Ja, men låt oss höra af dig i morgon!“ sade min
far i det han skakade hans hand; “du ä’ ju vår landsman,
och det ska’ roa oss att veta att du inte lår några
efter-slängar utaf det här kalaset. Ta och lys honom ut genom
porten du, Marie!“

Jag tog ljuset och gick före honom ut genom dörren;
utkommen i farstun måste jag sätta handen för ljuset för
att det inte skulle blåsa ut, och jag kände då huru en
hand lades på min arm och en sakta och upprörd stämma
hviskade i mitt öra: “Tack, Marie, den här qvällen glöm-

mer jag aldrig!“

Ögonblicket derefter hörde jag hans raska och fasta
steg ute på gatan, och de försvunno allt mer och mer,
under det att jag försökte att stänga igen porten, men
hindrad dels af ljuset som jag inte ville släppa, dels af
darmingen i mina händer, som inte ville öfverge mig,
dröjde jag så länge, att min far slutligen öppnade dörren
och ropade:

“Nå, Marie, hvad gör du så länge? Har sjömannen
tagit dig?“

Jag svarade ingenting utan skyndade mig in, och den
natten var den första sömnlösa jag någonsin haft.

e.

“Man kan väl tänka sig,“ fortsatte gumman; “den oro
och otålighet, med hvilka åtminstone jag den följande dagen
afvaktade vidare underrättelser om den slagne sjömannen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:33:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fhsvv/2/0306.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free