Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En präktig gumma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Nå ja, då är det ingen nöd,“ sade matrosen i det
han skakade min hand med en trohjertenhet, som gjorde
att han kramade den nästan blå; “då ä’ jag lugn för min
jungman. Rasande duktig pojke, ska lilla mamselln tro,
qvick som en katt i tackel och tåg, och läser navigation
som en hel karl; den blir nog snart skeppare på egen
skuta, och då kan han gifta sig, och ta lilla frun med på
resan, och har han då mig vid rodret, så kan di vara lugna
begge två! Men ajös nu, här står jag och pratar... ska
gå ner till sjukhuset och titta om’en litet, innan jag går
ombord.“
“Vill ni låta mig följa med er till sjukhuset ?“ frågade
jag hastigt.
“Nej, hör nu lilla mamselln,“ återtog matrosen
betänksamt, i det han valkade sin buss mycket ifrigt; “det tror
jag väl inte går an ändå. För si, i qväll vet han väl ändå
inte mycket till sig. Doktorn sa att febern skulle smälla
till värre mot afton; utan ta hon breflappen så länge, lilla
mamsell, och låt mig helsa’n ifrån henne, ifall han begriper
så mycket svenska.. . och så i morgon bitti när jag tittar
om’en igen, så kan jag komma in och tala om hur det
fatt me’n.“
Jag tog emot papperet, tackade den redlige matrosen,
som ånyo kramade min hand nästan värre än förut, hvarpå
han aflägsnade sig med en vänskapsfull nick och snart med
vaggande gång passerade förbi fönstret, gaf mig ännu en
nick som om han velat säga: “var lugn, mamsell lilla,“
och aflägsnade sig neråt gatan.
Jag stod qvar vid fönstret med det hopvikta papperet
i handen, och försänkt i så djupa tankar att jag inte märkte
huru tiden gick, förr än jag hörde min fars käpp slå emot
gatstenarne, och såg honom passera förbi fönstret i
sällskap med messingsslagaren, hvilken dock tog afsked vid
porten och vände om åt samma håll från hvilket de
kommit. Jag spratt till, utvecklade det lilla papperet, läste
vid skenet af gatlyktan de tvenne orden: “Tack, Marie“,
skrifvet af en darrande hand, och hade knappast hunnit
stoppa det kära papperet i barmen, förr än min far inträdde
i rummet.
“Hvad nu, flicka, sitter du i mörkret ?“ sporde min
far, i det han satte ifrån sig hatt och käpp på den vanliga
stolen vid dörren; “hvad vill det säga.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
