Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En präktig gumma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Ja," svarade Gustaf, “och jag begär ingenting bättre !
I morgon bittida seglar jag för att söka opp min kapten,
så att farbror behöfver inte vara rädd för att jag inte
skall hålla mitt ord. Men jag vill ha farbrors löfte på att
vänta i två år, ty så lång tid behöfver jag för att läsa
mig till kapten. Och när den tiden är förbi, då kommer
jag med Guds makt hit till Stralsund på eget däck och
då begär jag min brud af farbror, och så hissa vi segel
och styra af till mitt hem!“
Min far blef återigen mörk i hågen vid dessa ord,
och jag fruktade för att Gustaf skulle ha förderfvat
alltsammans för oss, genom sin oförsigtighet att yttra dem;
men hvad min far också tänkte, så sade han likväl
ingenting, utan det öfriga af qvällen förflöt mera lugnt och
fridfullt än man kunnat vänta. När vi skiljdes åt, skakade
min far och Gustaf hand med hvarandra, och sedan vände
min far sig bort, i det han på sitt vanliga korta sätt sade
till mig:
“Du skall väl lysa honom ut, du Marie, så att han
inte stupar omkull derute i mörkret."
Och på det sättet fingo vi utan vittnen taga afsked
af hvarandra; men att det inte var tid hvarken till långa
eder eller försäkringar, det kan ni lätt tänka er. Ett
famntag, en trofast kyss, ett par upprepade
handtryckningar, och ett framhviskadt: “Mod bara, med Guds hjelp
se vi hvarandra åter." Och snart hörde jag på nytt de
raska stegen ljuda nedåt gatan. Jag sväljde tårarne och
gick in, der jag emottogs af min far, som stod midt på
golfvet med armarne i kors, på följande sätt:
"Hur tusan kan man fästa sig vid en töcken der
flytt-fogel. Tacka vill jag min vän messingsslagaren, den vet
man hvar man har, och han flyttar min själ inte längre
än mellan hemmet och klubben. Det förstås, att han är
inte så fin och så ung som den der sjöfogeln, men så har
han egen gård i stället och burskap, och..."
"Och grönt hår och ett par elaka pojkar!" bifogade
jag litet retligt, ty jag tyckte att min far var bra grym,
som nu kunde tala om sådant.
"Ja, det förstås, ni qvinnor ä’ er alltid lika, ni må
vara unga eller gamla!" brummade min far och gick in
till sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
