- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / II. /
326

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En präktig gumma

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

bar och ärlig flicka; för inte förstår jag mycket filesofi
och hvad det heter, men så messingsslagare jag ä’ så nog
begriper jag hvad det skulle svida i hennes lilla
hjerte-kammare att se mig sitta här och gapa på henne som en
klockarkatt. Yar nu lugn för det, mamsell Miken, jag
skall aldrig se på henne mer, det lofvar jag; men kommer
hon i någon nöd och något bekymmer, så ska hon alltid
ha en vän i messingsslagar Kortz, det kan hon lita på!“

Och dermed kramade den hederlige mannen min hand
så vänfast och så hårdt, att jag trodde han skulle klämma
sönder den, och jag gjorde afbön i mitt hjerta för all den
afsky jag känt för honom. Under det nära halfva år som
Gustaf ännu dröjde borta, var han för mig en verklig vän,
som hjelpte mig att utstå många bittra stunder, förorsakade
af min fars förebråelser och nästan beständiga missnöje.
Men om något frieri blef det aldrig mera fråga. Han hade
så småningom böljat visa min far, att han ansåg mig
alldeles för ung och oförståndig, och några dagar innan Gustaf
kom till Stralsund, gifte han sig med en skomakareenka
som var ett dugtigt och rifvande fruntimmer, och som
verkligen visade sig kunna hålla ordning både på man
och barn.

Bröllopsdagen var min far vid ett fasligt humör, och
tålde ingen, allraminst mig. De enda ord han sade mig
den dagen, var om aftonen när jag tog god natt af honom,
och de voro inte så särdeles vänliga af sig:

“Sitt der nu och vänta på din sjöfågel, tills du blir
en gammal nucka! Det är rätt åt dig!“

e.

‘‘Och samma låt var det öfver allt,“ fortsatte gumman
etter en paus på några ögonblick; “så att, hade jag varit
det minsta misstrogen af mig, nog hade Gustaf fått se sig
om efter sin fastmö, när han kommit tillbaka till Stralsund.
Men jag lät dem prata bäst de ville, ty jag kände inom
mig att endast döden kunde hindra honom att infria sitt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:40 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/2/0325.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free