Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En präktig gumma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
löfte. Den tiden var det inte så lätt som nu, då det fins
telegrafer och jemvägar, att få underrättelser ifrån
främmande land, och ofta kunde det dröja både veckor och
månader innan bref från Sverige förmådde leta sig fram
öfver till Pommern. Jag väntade oupphörligt
underrättelser om att någon olycka inträffat, och för hvaije gång
vinden tjöt och hvisslade uti den trånga gata der vi bodde,
ryste jag djupt i mitt hjerta, och tänkte: kanske är det
just den stormilen som bäddar din kärastes graf i de vilda
vågorna derute. Men det är sjömanshustruns vanliga sätt
att tänka så, och man vänjer sig så småningom vid den
tanken också, liksom man vänjer sig vid allt här i verlden.
Men en vacker morgon, när jag stod ute i köket och
gjorde i ordning frukosten åt min far — det var temligen
sent på våren 1800, och jag hade nu nästan uppgifvit allt
hopp om att få återse min fästman — kände jag mig
hastigt omfattad af ett par starka och vänliga armar, jag
hörde en välbekant röst ropa mitt namn, och innan jag
visste ordet af, låg jag nästan utan sans i min fästmans
famn och Gud vet om jag inte både gret och skrattade
och dånade på en gång. Så mycket mins jag med
säkerhet att det blef den gladaste dag i mitt lif, ty sedan jag
kommit till mig igen, skyndade vi hand i hand in till min
far som gjorde stora ögon först, och inte visste riktigt
hvad min han skulle visa den återkomne. Men sedan
Gustaf väl hunnit förklara sig och göra reda för sin
ställning, hvarvid den omständigheten att han nu kom seglande
som skeppate på egen skuta, en vacker Göteborgsbrigg,
icke så litet bidrog att omstämma min far till hans fördel,
så blef gubben allt blidare och blidare, och dagen slutade
med att vi nere i kajutan på Gustafs fartyg drucko ett
glas äkta gammalt portvin till ära för lysningen, som blef
beatämd att uttagas veckan derpå.
“Och nu, mina kära unga vänner“, fortsatte gumman
med strålande ögon, hon hade nästan blifvit vacker igen i
återskenet af sina lyckliga ungdomsminnen, “nu är min
historia snart slut. Det är så vanligt det, att motgångarne
och svårigheterna ge goda tillfallen till skildringar, men
inte så lyckan och medgången. Det är väl med det, som
jag hörde en af målarne, som var bekant med min son,
säga, när det talades om taflor, — det var alltid
otacksamt, påstod han, att måla utaf idel solljus och klar himmel;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
