Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En präktig gumma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hållanden tycker sig ..vara så lycklig att man fruktar detta
öfvermått af fröjd nästan lika djupt som en fara, och att
man utan att kunna dikta en rad, känner hela sitt lif vara
en dikt, så tull af poesi och glädje att man tycker sig af
en enda stund hafva nog tor ett helt återstående lif? Nej,
det är till och med inte underligt att minnet deraf gör en
gammal, hopsjunken gumma till en sådan toka, att hon
sitter och svärmar derom infor de unga, som inte kunna
folja hennes svärmeri, derför att de inte kunde tänka sig
att hon en gåug varit ung som de!“
Grumman lutade sig tillbaka i sin stol, när hon på
detta sätt slutade sin berättelse, och minnets återsken öfver
hennes åldriga anlete tycktes utplåna skrynklorna och
jemna dragen, så att hon, der hon satt i det klara
lampskenet, såg ung’och leende ut som en tjugu års flicka.
Man behöfde icke mycket fantasi for att så kunna tänka
sig henne, lika litet som man behöfver något öfvermått
deraf för att en klar septemberafton, då den nedgående sqjen
sprider sitt guld öfver färgskiftande skogar och ängar,
kunna drömma sig tillbaka i sjelfva vårsprickningens
tiifi-mar, då färgerna äro lika lifiiga som på hösten.
Och det blef en stund alldeles tyst i den lilla kretsen
omkring gummans tebord. De båda förlofvade suto med
hvarandras händer fast omslutna, och blickade in i
hvarandras ögon, der de för tillfället hade hela den verld som
kunde intressera dem; jag såg å min sida oafvändt på den
gamla, som mot sin vana nu alldeles tycktes hafva glömt
att någon annan än hon fans i rummet. Efter en stund
förändrades uttrycket i den gamlas anlete, hennes läppar
darrade och jag hörde henne sakta hviska den kristliga
sorgens herrliga trösteord: “Herren gaf och Herren tog,
välsignadt vare Herrans namn.“ Ett par tårar rullade sakta
ner utför hennes fårade kinder, och efter några ögonblick
steg hon stilla upp, och gick in till sig utan att säga ett
ord. Hon stängde emot vanan icke helt och hållet till
dörren, och då det var alldeles tyst derinne, blef jag orolig
för gamman, och tänkte att hon blifvit så häftigt upprörd,
att hon möjligen funnit sig illamående. Jag öppnada sakta
dörren och såg då den gamla stå vid sin byrå, försjunken
i betraktande af ett föremål, som alltid stod der öfverhöljdt
af en glaskupa och derofvanpå ett tjockt flor, som var
alldeles ogenomskådligt. Nu var floret aflyftadt, och jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
