Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En präktig gumma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligen underfund med den lilla intrigen, det blef ett
fas-ligt väsen, och gummans hemtrefnad blef förstörd för en
längre tid.
“Herre Gud, om det blefve vår snart ändå!“ suckade
gumman ibland och tittade utåt vindflöjeln, som ännu
allt-jemt roade sig med att visa nordliga vindar; “i sommar
ska jag då bestämdt hyra mig sommarnöje utåtyskärgården,
för att få andas ut litet!“
Och slutligen blef det verkligen vår, och de långväga
gästerna reste tillbaka till landet i vester. Gumman hade
nog haft mycket ledsamheter af dem, men det hindrade
inte att hon gret rätt bittert, när de skildes åt för alltid.
Ty alla slägtingarnes böner att hon skulle följa med dem
öfver hafvet, voro förgäfves.
“Jag har en graf här borta på Katarina kyrkogård,“
svarade då gumman, “och den lemnar jag inte. Der vänta
man och barn på mig; tycker ni att jag skulle vilja lemna
dem för att följa de lefvande bort till ett land der jag
inga grafvar har att vårda! Gud bevara mig! Res ni;
här passar ni lika illa som jag skulle passa derborta, och
derför är det bäst att hvar och en är hemma hos sig.“
Och så blef det också. De långväga slägtingarna
kommo aldrig mera tillbaka, och den präktiga gumman
gick ännu i några år sin ensamma men glada och
kärleksfulla vandring mellan sitt lilla hem, sina många vänner,
och den ensliga grafven på kyrkogården.
I det unga parets hem såg jag henne mer än en gång
under årens lopp. På sistone åldrades hon hastigt och
mycket; anletet blef infallet, ögonen förlorade sin glans,
minnet svek henne ofta nog, och man såg att det stundade
till skörd. Hennes lynne blef mera ojemnt än förut, och
hennes gamla kompanjon, som ända till slutet pysslade
om gumman, omtalade att de ensamma stunderna framför
gipsmasken blefvo allt flera och flera. Det var inför den
älskade sonens stelnade drag som gumman invigde sig åt
döden.
I många år hade jag, i sällskap med det unga paret,
plägat besöka gumman på nyårsdagen; hon tillhörde
nämligen den gamla tiden, och såg gerna att man på denna
dag kom att önska henne nyår, samt hade då alltid en
liten enkel fest tillreds åt sina gamla vänner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
