- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / II. /
341

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två fruar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

med flickan; men det satte gumman si g emot, hur gerna
hon än ville ha honom till måg; dels derför att hon visste
att fadern var emot partiet, dels derför att hon tyckte det
den unge spelevinkern borde taga examen först, om han
också inte genast kunde skaffa sig fartyg. Karin, stackars
flicka, gick som i sjunde himmelen utaf pur lycksalighet,
och jag var så olycklig som man gerna kan vara, när man
är kär öfver öronen, har en gynnad rival och inga utsigter
att komma på grön qvist, förrän man är så gammal att
man inte kan sitta qvar på qvisten, om man också lyckas
komma dit!“

“Du skulle ha slagit honom ur brädet, bror Pelle!
Så gjorde jag med hustru mins kusin, löjtnant
Silfver-krona.“

“Jaså, du slog honom ur brädet! Hm!“

“Ja, det var väl ingen konst... han hade ingenting
annat än sin uniform och sina vackra mustacher; jag
der-emot hade ett stort bruk och en ställning att erbjuda henne.
Flickan skulle väl ha varit tokig, om hon tvekat!“ •

“Nå, ocb så tokig var hon inte?“

“Nej, hon aktade sig för det!“

“Hm!“

“Hvad är det åt dig?“

“Ah ingenting, jag fick litet guldkrona i vrångstrupen.
Ja, ser du, för mig att slå unga Stern ur brädet, det var
minsann lättare sagdt än gjordt! Han var stor, ståtlig och
vacker, jag liten och ful som stryk; han kunde prata och
slå omkring sig med granna ord, jag var i Karins sällskap
stum som en fisk, och egentligen aldrig stortalig oftare än
jag var för mig sjelf; han var, eller ansågs åtminstone rik
och elegant, jag fattig och luggsliten; med ett ord, jag
hade allt emot mig och han allt för sig.“

“Och ändå var det du som knep flickan till slut.“

“Ja, visserligen; men många dagars storm och rusk
skulle först sköfla hennes kärleks unga vårblomma, innan
hon kunde lära sig att uppfatta mitt lilla värde, i fall jag
har något. Stackars barn! Så lycklig jag nu också är,
så tror jag att jag hellre velat vara olycklig som då, om
jag kunnat bespara henne alla de sorger hon fick genomgå,
innan hon blef hvad hon nu är, min hustru.“

“Öfvergaf han henne då?“

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:40 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/2/0340.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free