Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två fruar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Innan de sjelfva riktigt visste huru det hade gått till,
8uto de bredvid hvarandra i Karins lilla förmakssoffa, och
medan de båda unga qvinnornas händer sökte och funno
hvarandra, började de begge vackra, men dock så olika
munnarna att få dessa vexlande, än leende, än allvarliga
uttryck, som visa att ett vänligt samtal kommit i
gång, något som gör fruntimren så förtjusande, just
derför, att de då äro ensamma och följaktligen icke bry
sig om att vara annat än sig sjelfva. Egentligen är det
endast qvinnorna, som rätt förstå det vänliga småpratets
förtjusande hemlighet — vi männer vilja antingen
diskutera eller disputera, storprata eller hålla tal; detta lätta
samtal som flyger från föremål till föremål, som ibland
afbrytes af ett litet skratt, ibland af en suck, någon
gång till och med af en tår och ‘så åter igen af ett
silfverklingande skratt eller ett litet utrop af häpnad,
gillande eller afsky, — det är qvinnornas uteslutande
egendom.
“Nu kan jag gerna säga det,“ utbrast Laura sedan
de första mera allmänna samtalsämnena voro helt lätt
vidrörda ; “jag var nästan litet rädd för fru Andrén, när Svante
talade om att vi skulle fara hit.“
“Nå, så eget!“ svarade Karin småleende; “det var
nästan samma förhållande med mig!“
“Verkligen!“ skrattade Laura, i det hon flyttade sig
ännu litet närmare sin nya bekantskap; “fru Andrén trodde
sig väl dä få se någonting riktigt rysligt landsortsmässigt
och gåsaktigt V“
“Nej, inte det; men deremot någonting förfärligt
elegant och magnifikt! Vi ä’ ju sjelfva så tarfliga, vårt lilla
hem . . .“
“Är ett ibland de älskligaste jag sett!“ inföll Laura
lifligt; “jag känner här en trefnad som jag inte funnit
i hem, som varit mycket mera eleganta och rika än
det här.“
“Så snällt det var!“ sade Karin, utan att låtsa höra
den halft undertryckta suck, som åtföljde de sista örden;
“men medgif nu att fru Holter väntade sig att här i huset
träffa en mycket gnatig och mycket ordentlig fru, med
damhanddukar till vapen och köket till uteslutande
departement ... en sådan der fru, som aldrig talar till sin
man oftare än hon ber honom torka sig om fotterna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
