- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / II. /
367

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två fruar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Och medan hon, upp tagen af dessa tankar, hörde på,
huru revisorn berättade för henne om sin husliga lycka,
såg hon huru hennes man bjöd Karin armen och förde
henne ut i den lilla salen utanför förmaket, der de i lifligt
samtal stannade vid ett fönster. Hon såg huru Karin,
som stod vänd inåt förmaket, lade sin hand på
brukspatronens arm, och i det hon vänligt och allvarligt öåg honom
i ögonen, talade en lång stund utan uppehåll, medan
brukspatronens ställning och åtbörder uttryckte på en gång
förvåning, glädje och en stigande rörelse, som man sillan

eller aldrig var van att se på hans jovialiska anlete.

“Nu talar hon för mig,“ tänkte Laura, i det hon
tacksamt blickade ut i rummet, medan revisorns något ento-

niga stämma endast mekaniskt, och som en sakta surrning
på en bassträng, nådde hennes öra; “få se om inte hon
kan uträtta hvad jag icke kitnnat.“

“Jag kan undra hvad hon tänker pjl?“ mumlade
revisorn for sig sjelf. “Ar det på den der välsignade
löjtnants-pojken? Men hon ser alldeles för söt och oskyldig ut,

tor att kunna tänka på honom. Jaja, men något är det,
ty hon hör ju inte ett ord af hvad jag säger. Och så hon
tittar in i salen? Men hvad i Herrans namn är det för
väsen på Svante?“

Och det kunde väl också vår vän revisorn mer än
väl ha skäl att fråga, ty bäst som brukspatronen stod der

och talade vid fru Karin, så tog han ett högt språng i

vädret, slog ihop begge armarne öfver hufvudet, gaf till
ett skallande glädjerop och böljade sedan att som en
riktig galning ta’ fru Karin om lifvet och dansa med henne
rundt omkring salen som en hvirfvelvind.

Revisor Pelle Andrén rusade upp ur soffan och in i
salen, der han fick fatt i sin andfådda och skrattande lilla
hustru, i det han ropade:

“Är du alldeles förbannad, Svante? Ska’ du förderfva
hustru min för mig? Tag hit henne, säger jag och ge dig
af in till din unga fru i stället, det är bättre det! Kors,
kära Karin lilla, så han flänger! Vill du ge dig af- in till
din hustru, du!“

Och det lät inte brukspatron Svante Holter säga sig
två gånger. Men när Pelle Andrén tog sin Karin under
armen och ville följa med, så höll hon honom sakta [-tillbaka,-] {+till-
baka,+} i det hon hviskade i sin mans öra:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:40 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/2/0366.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free