Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Inte så länge ditt lastbara lif kostar mina penningar,
kom ihåg det. Inte så länge det fins en heder att förlora
och en försyn att bäfva lor.“
“Hvad nu! jag tror du har blifvit läsare!“
“Pojke!“
“Lugna dig, gamle! jag kan också ha1 ett ord att säga
dig, som du inte så lätt tör glömma. Bina penningar,
är först och främst ett oriktigt uttryck. Dina penningar
äro också mina, ty enligt naturens ordning är det du som
först skall gå undan och lemna mig i besittning af hvad
du eger. Jag har således endast öfvat min naturliga rätt
då jag satt dem i omlopp. Hvad för öfrigt beträffar mitt
enskilda lif, så har du sjelf mer än en gång sagt att det
angår ingen annan än en sjelf; endast man söker
vidmakthålla det yttre skenet, och det vet jag mig icke hafva
åsidosatt. Du har sjelf sagt att penningen är till för att
skaffa oss anseende och låta os» köpa de njutningar som
vi äro svaga för; jag har derför inte gjort annat än
praktiserat dina egna lärdomar, och du har ingenting att säga.
Inte rår jag för att du blifvit gammal och inte kan följa
med längre; men derför bör du väl inte missunna oss unga
att lefva som det behagar oss. Och som jag im hoppas
att du tar ditt förnuft tillfånga och inte kommer med
några tokiga moralkakor vidare, så kunna vi ju språka
om affiirerna, om du vill, ty jag kan inte neka att det
gått litet motigt på sista tiden, men det reparerar jag
snart, med litet ny medvind i seglen. “
Generalkonsuln satt under hela detta långa tal af
sonen som en sannskyldig och ömklig bild af den mest
hjertslitande förvåning, en förvåning så mycket bittrare
som han inom sig icke kunde neka till att sonen hade
rätt. Nu först föllo fjällen från hans ögon, och han såg
det förfärliga resultatet af sin egen missriktade ömhet för
den otacksamme sonen; en frukt bittrare än den någon
fader före honom smakat, tyckte han, och det svindlade i
hans hufvud, som matt föll ned öfver händerna på pulpeten
der den olyckliga boken låg öppen. På denna hårda
hufvud-kudde, der han förr inskrifvit de summor som utgjort hans
lifs stolthet och glädje, slumrade han nu in till den sista
sömnen, träffad af det bittraste af alla jordiska straff, det
att se sig sviken af sitt eget barn, och att icke för detta
svek kunna anklaga någon annan än sig sjelf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
