- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / III. /
67

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

låg en stor tjock bok, som jag af formatet och det
gammaldags skinnbandet förestälde mig vara en bibel eller
en postilla.

Så såg rummet ut, och sådant var bohaget. Väggarna
hade ingen klädsel, utan de grofva stockarne med sitt
mellanlägg af mossa och jord lyste brungula i eldskenet
från spiseln. Taket var temligen mörkt, och tycktes tala
om att det var som det kunde med utrökningen ur spiseln,
hvars kappa också var tämligen svart. Men ändå rådde
i den tarfliga stugan en snygghet som talade om
ordningssinne och trefhad. Golfvet, som bestod af grofhyflade
bräder, var rent och snyggt, och framför spiseln låg
granris, inte just finhackadt, men friskt och doftande, som om
det nyss kommit från skogen.

“Guds fred härinne!“ sade jag i det jag stängde
dörren och gick några steg fram emot huggkubben, der min
man satt, bultande på en halfsula eller en klacklapp,
“förlåt att jag stiger på.“

“Hvad är det om?“ frågade en djup basröst framme
från kubben, men utan att dess egare vände på hufvudet
för att se hvem den helsande var.

“Jag skulle höra om jag kunde få en liten lagning
gjord,“ svarade jag.

“Har inte tid nu,“ blef svaret, och gestalten rörde
lika litet på sig som förut.

“Men det är helt obetydligt,“ återtog jag, “bara en
sölja på ett förskinn.“

“Ä’ inte 8almakare!“ svarade rösten.

“Nej det vet jag nog,“ svarade jag i det jag gick
fram till bänken för att få se min man i ögonen; “men jag
tänkte det skulle gå för sig ändå, med goda ord och ett
tjugufem-öre.“

Som jag kom fram till sidan af bänken, vände stugans
egare hufvudet mot mig, såg forskande på mig med ett
par genomträngande gråbruna ögon, och svarade i samma
ton som förut:

“Lägg det der och kom igen i morgon.“

Derefter fortsatte han sitt arbete och tog inte det
ringaste mera notis om min värda person. Jag teg och
betraktade honom en stund med intresse och stigande
förvåning. Jag hade inte väntat att han skulle se så ut.
Att döma efter hans längd der han nu satt n^got lutad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:33:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fhsvv/3/0067.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free