Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trätopparna som en krans omkring sig, och ser de hvita
skyarna segla långsamt öfver ens hufvnd, än som stora
foglar, än som bevingade drakar och jättelika skepp, under
det att på långt afstånd det enformiga dunket af en
stång-jemshammare eller slamrandet från en hytta afbryter den
djupa tystnaden och kommer en först riktigt att tänka på
hur ensam man är.
Och mot hösten, då det ligger dimma öfver skogen
om morgnarna, då är der andra syner. Be röda lingonen
skimra i det dLaggvåta riset under träden; björkarna böija
lysa gula i topparna och kråkor och skrikor segla med
tunga vingslag bort öfver glintorna i skogen, medan deras
gälla skrik gifva eko långt borta. Storbjörnen mumlar
ibland djupt inne i snårena, och fåren krypa rädda
tillsammans i en ring, medan de modigare getterna spetsa
öronen och bräka nyfiket, med näsborrarna vädrande åt
det håll hvarifrån brummandet hörs. Röken från
koimi-loma stiger rätt upp genom töcknet, och när man står på
höjden och ser ner under sig, så tycker man att hela
skogen är en villande sjö, ur hvilken de högre bergåsarna
resa sig som underliga holmar, hvilka, allt efter som
dimman stiger, tyckas sjunka ner i det bottenlösa djupet. Hör
man då ljudet af ett vallhorn på afstånd, så sätter man
sin egen näfverlur till munnen och svarar med långt
utdragna toner, och då tycker man att man sitter på hvar
sin ö och längtar att komma tillsammans, men kan inte
för den djupa sjön som ligger emellan en sjelf och den
andre som man aldrig har sett. Och då händer det att
det böljar kännas tungt kring barnahjertat och att man
lägger bort luren och brister i gråt, utan att veta hvarför
man gråter. Men så stiger dimman allt mer och mer, och
när man har torkat tårarna ur ögonen, så ser man att den
bottenlösa sjön är borta, och att det är bara kärr och mo
och slingrande stigar som ligger emellan en sjelf och den
som man svarade nyss, och då blir man glad igen lika
lätt, som man nyss blef sorgsen i hog.
Så var det på mina vallarfärder ofta nog, och mer än
en gång hörde jag ett vallhorn som svarade på mitt, och
såg på långt håll en blå rök som slingrade sig opp mellan
skogstopparna. Ben kom inte från en mila, det såg jag
nog, ty deif röken var mörkare grå än den som stiger opp
från en äril, och så kom jag då på den tanken att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
