Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
får inte komma hit, för mor får inte veta af det — mor
ä’ så sträng, så sträng!“
I detsamma hördes en skarp och skrällande röst borta
från stugan.
“Aina! Aina!“ ropade den så det skallrade mot
berget, “hvar håller du hus ?“
“Skynda dig bort, det är mor som kommer!“ ropade
flickan i det hon med några lätta språng var tillbaka öfver
bäcken; “laga att hon inte får se dig, för då förgör hon
fårena för dig! Blås i morgon i ditt vallhorn, så hör jag*
hvar du är!“’
Och sedan hon leende nickat åt mig ännu en gång, var
hon borta som en blixt. Jag hukade mig ner bakom en
sten, och såg på backen utanför stugan en liten krokryggig*
q vinna med svart, tofvigt hår, som fått sigte på flickan och
hotande skakade en svart och knotig hand emot henne på
afstånd, och när qvinnan försvann bakom knuten, så
lockade jag mina får och satte till fotter som om alla
skogens gastar varit i hälarna på mig.
B-
Efter det mötet nere vid bäcken träffades vi sedan
nästan för hvaije dag så länge kreaturen kunde hållas ute,
och för hvar dag blef jag allt mindre och mindre rädd för
trollfinnarna, och, så barn jag var, allt mer och mer
betagen i Aina. Det var något eget med henne; man brukar
tala om aprilväder; men ligger det någon sanning i hvad
man säger om det, så nog var hennes lynne ett sådant.
Den ena stunden glad som en lärka, den andra elak som
en skata; några minuter derefter så öm och hängifven som
det vekaste barn, och strax derpå så trotsig som om hon
haft hela verlden att befalla öfver; sådan var hon. Och
det värsta af alt var att allting klädde henne lika väl,
och att man aldrig kunde ta’ sina ögon eller sin håg ifrån
henne, om hon också aldrig så mycket vände afvigsidan
utåt. Det var väl naturligt att någon kärlek inte kunde
uppstå emellan oss, så barn som vi båda voro; men det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
