Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S K ARGARD8 EEKMITBN.
91
“Jag glömmer dig aldrig, Anders!“ ropade Aina till
mig i det gamman ryokte henne bort med sig; [-“jagglömmer-] {+“jagglöm-
mer+} dig aldrig i hela mitt lif!“
“Och inte heller jag dig, Aina!“ svarade jag, i det
jag ville sätta efter henne för att ta’ henne tillbaka, om
•det också skulle kosta mitt lif. Men jag hade knapt hunnit
taga två, tre steg, förrän finnqvinuan vände sig om med
^ett sådant uttryck af hot och vrede i sitt brunfärade
an-sigte, att jag tvärstannade, utom mig af förskräckelse.
“Akta dig! akta dig väl, svenska pojke !“ ropade hon
med sin gälla stämma; “finneblod för olycka med sig, när
det kommer i lag med det ljusa! Finneblod het blod.. .
mörkt blod, sjudande blod! Akta dig, svenska pojke!
finn-flickan blir ditt förderf! Finneblod, mörkt blod, sjudande
blod!“
Derpå försvunno de båda i skogen nedanför backen,
och jag hörde med förskräckelse hur ekot från berget midt
emot upprepade gummans ord, “blod! blod!“ som om det
varit en varsel om det som skulle komma.
Och från den stunden återsåg jag icke mera Aina i
skogen. Dag efter dag satt jag der, blåsande i mitt
vallhorn, men ingen svarade; ingen blånande rök såg jag mer
uppstiga från finnkojans rökhål, när jag vid stranden af
bäcken stod lurande bakom ett träd för att få se en skymt
af min ljushåriga finnflicka. Stugan var tom och
öfver-gifven, och medan jag nu gick ensam i vall med mina får,
växte kärleken till Aina alltmer fast i mitt hjerta, och jag
tyckte nästan att jag blef man i den känslan, så pojke jag
än var. Yallarelifvet blef mig odrägligt, jag gick hem
till far och berättade honom det, och sade att om jag icke
fick bli soldat som han, så skulle jag kasta mig
hufvud-stupa ner från första berg, jag träffiade på. Om det var
för att han tyckte att jag sade det på fullt allvar, eller
om han icke hade något emot att jag valde samma yrke
som han, vet jag ej; nog af att han såg på mig länge med
jröfvande blick, i det han lade handen på min axel; och
så utbrast han efter en stunds betänkande:
“Jaså, du vill bli soldat? Nåja, hvarför inte! Du tycks
bli stor och stark, och det yrket kan vara så godt som
ett annat. Men du är för ung spoling än för att kunna
bli så mycket som rekryt en gång; jag ska’ tala med
kapten, så får jag höra. Det fins några nummer lediga på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
