Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Min farmor var ett hjertligt godt, men temligen vekt
fruntimmer, rama motsatsen till min farfar. Lika rak och
styf, som han var, lika mild och öm var hon och hon fick af
farfar uppbära många förebråelser för sitt “pjåsk och pjunk“,
som han kallade det. När nu den siste sonen föddes, så
voro de två äldsta redan ute ur föräldrahemmet, och när
den siste var fem år gammal, så blef han också ensam
hemma hos far och mor. Farmor hade längtat efter att få
en flicka, ty den trodde hon nu ändtligen att hon skulle
få behålla; men farfar hade alltid sagt på sitt temligen
råa och häftiga sätt: ‘‘Kom inte stickande med en flickunge,
det säger jag dig, Karin! Det är nog med ett kjoltyg i
huset!“
När nu min far föddes, så gret farmor i tysthet många
bittra tårar öfver att han inte i stället blef flicka; ty hon
visste nog, att en sådan skulle varit välkommen äfven för
den kärfve fadern, hur mycket han än skulle hafva
brummat vid första underrättelsen. Ty det var det
märkvärdiga med farmor min, att så vek och öm hon än var, så
hade det händt ett par gånger, att hon visat både mera
kraft och sinnesnärvaro än farfar sjelf, och ville hon någon
gång visa, att hon också hade något att säga i huset, så
plägade farfar moltiga af pur förvåning, stoppa sin stora
pipji, tända på den, gå sin väg och låtsa om ingenting,
utan låta fem vara jemnt. Från det ögonblick, då den tredje
sonen lemnat hemmet, tycktes också en märkvärdig
förändring föregå med den myndige kronofogden. Farmor
kunde ibland öfverraska honom med att låta min far sitta
och rida ranka öfver hans knä, något som aldrig händt
med de äldre barnen. Första gången hon kom på farfar
med det, såg han litet flat ut, men sade slutligen kärft:
“Får väl roa pysen med något, efter som han är ensam nu.
De andra voro alltid två, de.“ , När det led åt den tiden,
att far min skulle i skolan, så sade farfar en vacker dag
till sin förvånade hustru: “Du mins ju häradshöfding Malm,
som det gick på tok för här om året?“
“Ja, nog minns jag honom,“ svarade farmor.
“Sonen hans ligger i Upsala och svälter,“ fortsatte
farfar; “jag var ju fadder åt pojken och får väl derför hjelpa
honom litet, kan jag tänka.“
“Ja, det var snällt af dig, min gubbe,“ svarade
farmor; “men på hvad sätt tänker du hjelpa honom ?“
Svart på hvitt. III. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
