Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men det far jag säga, att farfar din var en hjertlös kanalje
till gubbe. “
“Ja, en rigtig satgubbe !u interfolierade gradpasseraren.
“Han påminner mig så lifligt om en gammal apotekare
i Askersund, som jag kom till som pojke, “ inföll provisorn
säfligt och långdraget som vanligt; udet var en barsker
herre, ska’ ni tro. Jag minns särskildt första gången jag
skulle breda häftplåster ..
“Tyst nu med ditt hvita plåster, och låt oss höra
fortsättning på historien!“ sade Kron, som aldrig lät provisorn
få berätta sina historier till slut.
Denne tömde i förargelsen ett glas till botten och Hult
fortfor:
“Min farfar var hvarken hjertlös eller någon kanalje...
han var helt enkelt af det forntida mannaslaget, de der,
som inte tålde något klemande med känslor och som aldrig
ville visa att de hade någon svag sida eller sårbar punkt.
Han hade sjelf blifvit på det sättet uppfostrad af sm far,
och förstod inte något annat. Den nya tidens sed att upp
fostra med lämpor, och låta kärleken mellan far och barn
vara den enda ledaren, den fattade man inte då. Och om
också mycken sträfhet och hårdhet derur hade sin rot, så
undvek man också mycken svaghet, och ofta lemnade den
gamla tidens fäder vida mera sjelfständighet och kraft i
arf åt sina söner, än vi kanske en gång komma att göra
åt våra. Min farfar gick ibland för långt i sin stränghet,
men hade farmor fått råda ensam, så är det troligt, att
sönerna blifvit mera bortklemade, än som varit nyttigt för
deras vidare fortkomst i verlden. Emellertid höll den der
sist omtalade sträfheten på att kosta min farmor lifvet,
ty hon sjuknade af sorg öfver sin yngste sons bortförd
från hemmet. Farfar sade enligt sin vana ingenting; men
en dag, när doktorn hade förklarat, att det såg betänkligt
ut med hustrun, spände han för sin gamla schäs, satte sig
upp i den, utan att säga ett ord, och for direkt till Skara,
tog utan vidare omständigheter far min med sig hem och
släppte honom in i sjukrummet till modern, som efter den
betan kom sig igen. När hon var utom all fara, fick
gossen genast gifva sig af tillbaka till skolan, och sedan talades
i huset icke mer om den saken.
Men att farmor kände sin man bättre än de öfriga och
visste att skatta det goda, som låg gömdt under den hårda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
